Föreläsning Vara
Föreläsning bokad på Varas folkhögskola den 5/3 18-19:30
Boka biljetter här.
Välkomna!
Månadsarkiv: januari 2015
När lampan slocknade…
Jag har haft två liv. Ett med medicin och ett utan. De ligger med milsavstånd från varandra, men du märker knappt någon skillnad. För mig känns det som om någon släckte ljuset, det blev svart, mörkt. Hela livet fick nu en nyans av grått.
Jag måste hela tiden hålla mina händer utsträckta framför mig och se vart jag sätter mina fötter, för att inte falla. Jag har svårt att se de bra i prestationerna jag lämnar bakom mig, och svårt att se något ljust i det jag har framför mig när allt badar i ett mörker.
Det var verkligen som att trycka på en knapp. Nu är livet av, förut var det på. Och nu när allt är så där svart så har man återigen svårt att hitta lyset, svårt att ens finna kraft för att vilja lösa problemet. Du liksom vadar fram i ditt mörker, ett steg i taget.
Men nu är det något inom mig som skaver. Jag har sett ljuset, det finns där. Jag kan till och med komma ihåg dess värme. Jag trivs inte längre i skuggan. Jag vill inte leva i olika nyanser av grått. Livet är tomt på färger! När de väl dyker upp så njuter jag inte längre av dem då de sticker mig i ögonen. Jag blir ljusskygg och flyr om det så bara dyker upp en liten springa.
Jag sätter mig i ett mörkt hörn där jag kan vara trygg. Jag drömmer, längtar och hoppas. Att du hittar mig, att du kommer med ficklampa och bär ut mig i ljuset igen.
Alla har INTE adhd! 1 kommentar
Många kan känna igen sig i ADHD symtomen och kan tro sig ha en diagnos, jag har träffat flertalet människor som har en ”självdiagnostiserad” ADHD. Men jag vill uppmärksamma dig på att det inte är sant, att alla som säger sig ha ADHD faktiskt inte har rätten att nyttja diagnosen. Visste du att det finns många söker för att göra en utredning men inte kommer vidare? Visste du att det finns folk som gått igenom en utredning och inte får ADHD?
Jo det är sant, det händer faktiskt! För alla har faktiskt INTE ADHD! Jag vet personer som gått till vårdcentralen som fått nej med en gång, jag vet folk som har påbörjat en utredning som avbrutits pågrund av att man tydligt såg att personen inte hade tillräckligt stora svårigheter, och jag känner till och med folk som har gått igenom utredningen och inte fått diagnosen. Jag tycker ofta att man hör att ”alla har ADHD”, men då vill jag påminna om att flesta som kommer till vårdcentralen och tror sig ha ADHD faktiskt inte kommer vidare till öppen psykiatrin, och att flera som kommer vidare det steget inte kommer vidare till nästa, och att de flesta ”Svenssons” som skulle gå igenom en utredning om så bara för skojs skull, inte skulle få diagnosen bara för att de känner igen sig i en del av symtomen. Så istället för att säga att alla har ADHD skulle jag vilja påminna dig om att det faktiskt är tvärtom. Alla har INTE ADHD!
Det som inte syns, FINNS 3 kommentarer
Vid ett tillfälle uttryckte jag för skolpersonal att jag misstänkte att min dotter hade svårigheter.
– Hahaha, neeeeej, hon som är så snäll.
Jag blev nog både förbannad och förvånad. Förbannad för att jag uttryckte en oro och blev skrattad i ansiktet. Förvånad över bristen på kompetens som fortfarande finns i skolan.
Jag var också snäll, sa inte ett enda ljud. Men det innebar inte att jag inte hade problem, däremot innebar det att jag inte gav dig några problem. Min tystnad och snällhet gjorde det istället jävligt enkelt för dig, då du istället kunde ta hand om dem som gjorde det bekymmersamt i klassrummet. För många flickor visar problemen sig inte i skolan (och det innebär inte att det inte finns), det visar sig istället när det kommer hem. En del flickor klarar av att hålla ihop sig ett tag med konsekvensen att de är helt dränerade efteråt. När hon kommer innanför dörren och kastar skolväskan hopar problemen sig framför henne utan att hon ens själv förstår varför.
Att ha ont i magen varje dag, känna ångest, eller att dagdrömma sig bort, syns inte utanpå. Men att en person känner sig dum, annorlunda och låtsas hänga med i skolan är ett problem som växer sig stort och kan få katastrofala konsekvenser.
Så bara för att det inte syns, så finns det, och är ett problem i allra högsta grad.
När svårigheter möter svårigheter..
Du sitter med läxboken i knät, rör dig hela tiden, vevar med en arm, vickar på en fot, tappar boken. Dina ögon söker sig hela tiden bort, minsta rörelse eller ljud runt dig lockar dig till annat. Nästan som om det ropade på dig. Du tappar bort dig i texten för tjugonde gången. Jag blir arg, irriterad.
-Sluta nu och koncentrera dig i stället säger jag aningen för högt och greppar ett hårdare tag om boken.
Dina ögon möter mina och jag känner direkt att jag gjort fel innan orden ens kommit ur din mun.
-Jag gör så gott jag kan säger du med darrande underläpp.
Jag vet att du bara vill ställa dig upp, skrika, kasta boken åt helvete och smälla i din dörr. Men du sitter tyst kvar. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, slå mig själv med något hårt i huvudet och kasta boken åt helvete. Men jag sitter tyst kvar.
Jag kan ju inte koncentrera mig i ett rum med hundar som leker, disk som slamrar och ljudet av en avlägsen tv så varför begär jag det av dig? Jag vet att du gör så gott du kan, ändå kräver jag mer.
Jag känner mig som världens dåligaste mamma. Jag som borde förstå dig som bäst hanterar det som sämst, trots att jag gör så gott jag kan.
Jag är inte slarvig, jag är bara inte noggrann
Jag avskyr små pilliga detaljer, sticka, sy, mäta, såga exakta mått. Ja ni förstår, när något måste göras med millimeters noggrannhet, jag då vill inte jag vara inblandad (gäller även dl-mått också för den delen). Jag har aldrig sett det som ett problem och det är inget jag lider av då jag inte valt ett yrke som kräver den skickligheten av mig, däremot har jag upptäckt att andra kan komma att bli mer eller mindre lidande.
Vid ett tillfälle var dotterns bjuden på kalas och i vanlig ordning är det jag som slår in paketen och jag har alltid tänkt att det är ju inte så jävla noga. Det är ju bara barn liksom. Vid det här tillfället när jag fått pappret att precis räcka runt paketet inser jag att tejpen är slut, vad gör man? Jag hittar en silvertejp och tejpar utan problem igen paketet. Skriver barnets namn på paketet med ett grattis hälsning och ger över till dottern.
Eftersom det var en av mina vänners barn som fyllde år var jag med på kalaset och när det var dags för paketöppning satte sig alla i en ring. I högen av paket ser man tydligt ett paket som sticker ut mer än de andra. Ett bucklig, halvdant inslaget i silvertejp, SILVERTEJP. Man skulle kunna tro att en två åring hade slagit in paketet och inte ens då hade man tyckt att han gjort det bra. När jag ser de andra paketen skäms jag. Jag med inställningen ”det är väl inte så jävla noga” inser att de andra föräldrarna måste gått en treårig högskoleutbildning där paketinslagning var en stor del av schemat, och inte nog med att de är helt perfekt inslagna med snören och pappret med exakta marginaler, de har ju också kort till paketen. Kort som de scrapbookat själva och vissa hade vikt ihop 100-lappar som små svanar osv. Helt plötsligt kändes det som om jag befann mig i någon jävla perfektionist tävling som jag solklart skulle förlora.
När hon kommer till vårt paket tittat hon upp, vem kommer det här ifrån? Jag och min dotter tittar på varandra under tystnad och hon sträcker motvilligt upp handen. -Fint, säger födelsedagsbarnet medan hon granskar paketet noggrant.
Jag skulle kunna säga att jag efter denna gången lärt mig en läxa, att jag numera också deltar i paketskönhetstävlingarna och sitter och gör små vackra kort om dagarna, men då skulle jag ljuga. Jag har kvar min ”det är väl inte så jävla noga” attityd. Dock har jag lagt av med silvertejp.
Jag ser dig
Jag ser dig. Du tacklar tillvaron genom att ständigt vara beredd, att ha dig själv under fullständig kontroll. Jag ser hur du försöker att passa in, försöker att hålla igen. Samtidigt som du vill blomma ut men är rädd för att visa någon hur du egentligen ser ut, rädd för att bli hånad, dömd.
Jag ser hur din vilja att passa in gör att du på något sätt hamnar utanför. Jag ser hur du försöker att vara som alla andra men alltid slutar upp med att vara så mycket mer. Jag ser dig i situationerna du känner att du inte kan bemästra, när du själv vill sjunka genom jorden, när du önskar att du vore på en annan plats.
Jag ser din rädsla över att inte passa in, inte få vara med. Jag ser maktlösheten i dina ögon. Jag ser hur du vill vara med, spela spelet, men hur du aldrig klarar av att följa spelreglerna. Jag ser hur krafterna ibland tar över, hur du förlorar kampen och jag kan läsa misslyckandet i dina ögon.
Jag vet hur allting knyter sig inuti din magen, hur tankarna ständigt snurrar i ditt huvud och hur ditt hjärna vill sprängas av den dagliga ansträngningen. Jag ser ångesten i dina ögon, rädslan när du knyter ihop din mun och ängslan när du flackar med din blick.
Jag ser dig lilla barn, jag ser dig.
Att skapa struktur
Det där med struktur och ordning, göra en sak i taget och komma ihåg alla möten och planer, det har länge varit en omöjlighet. Numera finns det ju mängder med appar som kan hjälpa en att struktera upp vardagen, problemet för mig har varit att jag använd flera samtidigt och naturligtvis glömt bort vart jag har skrivit upp det.
Anteckningar heter en app på mobilen och där skriver jag ner ALLT. Saker jag ska/vill göra, saker som ska kollas upp, texter, telefonnummer, ja som sagt allt.
Sen hittade jag wunderlist som jag tyckte var en riktigt bra app. Där kunde jag dela upp saker i privat och arbete och sedan pricka av vad som var gjort. En klar fördel mot anteckningarna.
Sedan kände jag att jag och min man behövde en gemensam kalender eftersom det annars blev jag som var ansvarig för allt, då det var jag som skrev ner det. Jag hittade plenofamilj, där man kan lägga till x antal familjemedlemmar/personer. Kalendern har även alarm och påminner dig om sakerna du lägger in (om du vill).
Sen hade jag en vanlig kalender där jag antecknar allt i, plus alla små anteckningar på papperslappar, kvitton och i olika kollegeblock. Röran var total!
Men för att städa upp allt har jag bestämt mig för att allt gemensamt gällande familjen ska in i plenoappen och i min kalender. Alla anteckningar ska endast föras in i min kalender. ALLA papperslappar och andra appar ska bort. Så i jul har jag haft en stor rensning bland lappar/block och appar. I julklapp fick jag en STOR filofax där allt ska föras in och där jag varit duktig och börjat sortera mitt liv i olika färgen för att ha koll på vad som är vad och lättare hitta bland olika aktiviteter. Ett mål är såklart att en dag ska innehålla alla färgerna.
Anteckningblock och komihåg lista finns i filofaxen så inga andra papper skall vara nödvändiga. Nu är det bara till att bära med sig den över allt för att kunna skriva in allt på en gång. Annars är man tillbaka på ruta 1. Små lappar med anteckningar som ska in i kalendern. Suck!
Var en vän!
Telefonen har tystnat. Du finns inte mer. Du anklagar ingen för du vet att du inte varit mycket av en vän. Du har sakta dragit dig undan, en liten bit i taget, samtidigt som de har låtit det ske.
De är ledsna för att du har svikit dem, inte orkat lyfta telefon, inte velat ses, och du för att de inte förstår dig.
Du tar på dig skulden, för du vet att de inte handlar om dem, det handlar om dig, ditt inre. Din ork och din kraft. Din energi räcker inte dagen ut och du måste hela tiden prioritera vart du ska lägga den. Det är något inom dig som läcker..
De vill inte spela på dina villkor, de vill inte ge utan att få något tillbaka. De lämnar dig, forsätter med sina liv som om du inte fanns. Du önskar att du hade något att ge, men står med tomheten i hand. Ensam kvar, anklagar dig själv. Du orkar inte vara någons fiende, orkar inte vara någons vän.
De som borde stå vid din sida har för länge sedan lämnat den. Du känner skuld, skam, över att inte ens orka bära det du håller kärt. Du släpper taget, livet faller i kras.
Du är inte mycket till en vän, men du är iallafall medveten om det. Medans de går vidare i livet, lämnar tyngden kring din hals och säger att det hänger på dig. De lägger ansvaret där de tror att den hör hemma. Men sanningen är att en riktigt vän ändrar spelreglerna för din skull, klär av dig skulden och delar bördan. En riktig vän stannar kvar, förväntar sig inget i gengäld men får tids nog tusenfalt tillbaks.
Att leva i nuet..
(bjuder på några härliga bilder dottern tog på en hundpromenad)
Två härliga veckor börjar gå mot sitt slut och i morgon börjar vardagen. Veckorna har varit lika härliga som plågsamma. Men för den delen önskar jag inte att de ska ta slut.
Problemet med att vara ledig är att tankarna får för mycket plats. En vardag så arbetar man, kommer hem till barn och hus och först sent på kvällen spinner den igång (hjärnan). Men nu har ju liksom hjärnan haft fritt spelrum dygnet runt och jag har knappt kunna ta i något utan att göra det till en företagsidé. Och ja, jag vet att det låter skrattretande men alla de här tankarna som bombarderar mig gör att jag inte kan tänka klart, om någonting, för att hjärnan är upptagen med annat. När jag är med min familj är jag liksom bara där halvhjärtat för min hjärna är alltid någon annanstans, jag kan inte styra den.
Under de har två veckorna har jag startat:
*ett rawfoodcafé
*ett eget klädmärke
* ett eget te
* en ekologisk klädbutik
* ett behandlingshem
* en ostbutik
* uppfunnit en egen terapiform
* en hund/barn rastgård, mm.
samtidigt som jag försökt att vara närvarande och jobba med mitt riktiga företag. Suck. Vardag välkommen!
