Blogg

De flesta jag möter ger mig en high five, tycker att det jag gör är rätt, att det är bra och att fler borde prata om den psykiska ohälsan. Men andra (några få) viskar att jag ska tänka mig för, ”folk kan ju tro att du är dum i huvudet”, ”tänk om du förlorar jobbet, körkortet” eller ”tänk på barnen”.

Ja men det är ju det jag gör! Jag tänker på mina barn, samhällets barn, framtiden. Om mina barn mår dåligt vill jag att de ska få hjälp utan att behöva slåss för den. Jag vill inte att de skämmas, felbehandlas eller ignoreras. Jag vill inte att de ska ifrågasättas, marginaliseras eller att de ska behöva självmedicinera. Jag vill inte att de ska smyga, i hemlighet söka upp sina svårigheter och sedan ägna ett helt liv åt att försöka dölja dem. Jag vill att både problemet och lösningen ska finnas presenterade så det slipper att leta själva. Jag vill visa sanningen, att vi är mängder av välfungerande människor som är drabbade, och att det inte är något att skämmas för.

Jag är INTE dum i huvudet. Jag är INTE sämre än någon annan på att köra bil eller ta hand om mina barn, och om någon nu tror det så vill jag väldigt gärna bevisa motsatsen.

För mig innebär inte psykisk ohälsa att jag fungerar sämre än andra, det innebär bara att jag behöver kämpa mer.

-Jag fattar inte vad som är problemet, uttryckte en kollega här om dagen. Personen är jätte motiverad, har hundra planer, men sen så händer ingenting!! Vad är det som händer liksom, varför gör de så här om och om igen?

Ja, jag har ingen bra förklaring på det där, hade jag vetat det hade jag själv inte haft det problemet. Men för mig är det som att varje idé är som en boll i rullning, och så länge bollen befinner sig i rullning så går ju allt jättebra. Det kan tom gå jätte fort, som i en nedförsbacke, och jag blir superdriftig, helt exalterad. Men helt plötsligt, oväntat, stannar bollen och går inte att röra. Jag kan försöka att både sparka och putta på den men den sitter fast och går inte att få loss. Ibland tappar jag helt och hållet bort bollen och glömmer bort allt det där jag skulle göra, alla stora planer jag hade. Ibland hittar jag den igen, men ibland är den borta, för alltid.

För människor som arbetar med att hjälpa individer med ADHD kan det här givetvis var jättefrustrerande, det förstår jag, och jag har heller ingen bra lösning på problemet. Men om jag ser till mig själv så är det som att jag ständigt skulle behöva en medspelare, någon som  tar över bollen när jag själv inte orkar springa. Någon som peppar och puschar mig hela vägen till mål. En medspelare som orkar hela vägen, aldrig tittar bort eller dribblar förbi mig. Någon som håller kontrollen samtidigt som jag får springa fritt, som styr mig fast att jag själv får välja vägen. Någon som hela tiden är steget före utan att jag känner mig bakom.

Problemet är ofta att ingen kan hålla ens tempo eller följa alla snabba svängningar man tar. Att folk förvirrat kutar bakom och ropar efter en att stanna vilket får en att springa ännu snabbare. Man känner sig jagad, instäng, förföljd. Jag behöver ingen som säger till mig vad jag ska göra eller vilken väg jag ska gå, då gör jag bara motsatsen. Mig kan du sällan leda. Det är först när du hamnar framför mig som jag någonsin kommer att följa dig.

Emmy Rasper skrev en krönika om psykisk ohälsa som jag hoppas att du har läst. Krönikan finner du annars här.

Mitt problem är inte att jag inte vågar prata om min psykiska ohälsa, eller berätta om mitt mående. För mig är det inga som helst problem, det är inget jag skäms för. TVÄRTOM! Jag är stolt över mig själv, att jag är där jag är och att jag lyckas med det jag gjort, och att jag orkar…varje dag.

Problemet för mig är att jag inte kan bevisa det, att det liksom inte syns utanpå. Det är inte som att jag kan visa upp en gipsad arm, hoppa på kryckor eller komma med plåster och bandage. Nej för jag ser likadan ut varje dag, oavsett hur jag mår, så ser du ingen skillnad.

Jag skulle önska att det fanns en febertermometer för ångest. Som ett tecken, om inte för någon annan så för mig själv, som visar att du inte kan jobba idag, att nu MÅSTE din kropp vila. Men det finns inget sådan, det finns inget som sätter stopp. Så om inte du gör det får du helt enkelt vänta tills din kropp stannar av sig själv.

Jag känner mig misstrodd, inte tagen på allvar, när jag inte har något stöd som bevittnar mitt mående. Fast egentligen vet jag att det bara är jag som inte tar mig själv på allvar! Istället blundar jag för mina symtom och väntar på den stora smällen, väntar på ett bevis. Väntar på ett bli inslagen i plåster och bandage.

Jag önskar att jag någon gång skulle kunna dra täcket över huvudet och ringa och säga att jag är psykisk förkyld. Men istället väntar jag…

Som om jag skulle få en utmärkelse för min kamp, ett diplom, ett intyg….

Grattis!

Du är en av de få som klarade att nå ända fram till väggen. Helt orädd fortsatte du rakt in, utan att varken bromsa eller vika undan. För din stora beslutsamhet och ditt tappra mod tilldelas du nu x antal månader semester sjukskrivning. Tack för din insats!

Jag kan inte förstå de som bär runt på halvtomma eller halvfulla glas. Tomheten skrämmer mig. Ekar, ropar ständigt efter innehåll. Jag måste ständigt fylla mitt glas över kanten. Det är min enda lösning. Jag måste spilla, det måste skvalpa över, och jag måste ständigt balansera för att inte bränna mig på dess ämne.

Jag försöker alltid att krama ur det sista som går, fast att jag vet att det inte finns en enda droppe kvar. Trots att jag vet att min kropp är helt torr, utdränerad. Det är som att jag letar efter droppen som ska få bägaren att rinna över, trots att det sista jag vill är att se allt fallera, skada mig och se mitt innehåll rinna över kanten.

Det är som att man ständigt söker, letar efter det som kan sätta stopp, som att man vill att bubblan skall spricka, Så att man med en hård smäll kan få ramla till marken och kanske få en anledning till att vila.

Varje droppe räknas och jag kämpar ständigt efter att fylla på mer. Med rädsla för hur tomheten skulle kännas, med rädsla för att det en dag tar slut. Jag fyller det med mening och balanserar glaset i mina bara händer medveten om att ett litet hinder skulle kunna få mig att falla och tappa allt. Det känns som att dansa på en slak lina, som att hänga upp livet på en skör tråd, med vetskapen om att den en dag brister.