Blogg

Jag vaknar upp med ett ryck, på en sekund är jag klarvaken. Saknaden väller över mig och jag känner mig ensam, kall och naken.

Jag är med ens medveten om att jag drömt. Allting kommer tillbaka, allt som jag glömt.

Jag fick återigen se in i dina ögon, känna värmen av din kropp. Jag ville bara stanna kvar i drömmen, säga stopp.

Någonting inom mig vill bara skrika NEJ. Men jag vet att det ändå inte skulle fört dig tillbaka till mig.

Smärtan jag förtränger, håller sig i ett järngrepp kvar. Jag vill bara ha dig tillbaka, precis som du var.

Vi är två själar, gjorda för varann. Jag vet att vår kärlek var uppriktigt, den enda som var sann.

Det var något med dina ögon, jag såg liksom in i din själ. Det är som att vi alltid varit tillsammans, vi känner varann så väl.

Vi har något speciellt du och jag, jag VET att det ska vara vi två. Om och om igen ställer jag mig frågan, hur kunde du gå?

Vi dras till varann, men något försöker att hålla oss isär. Mitt inre söker efter mening, varför blev det så här?

Jag vet att du finns hos mig, nära men ändå så långt i från. Du som alltid skulle vara med mig, jag fick dig bara på lån.

Känslan av din närhet sitter i mig än, och jag lever för tanken att vi kommer att träffas igen.

Det är mitt i natten och jag får inte en blund. Jag önskar att jag fick komma nära dig, om så bara för en stund.

Önskar att du skulle komma till mig så fort jag ropade ditt namn. Jag vet om du fick chansen skulle  springa rätt in i min famn.

Jag vet att det aldrig är över, för VÅR kärlek kan aldrig dö. Men jag grämer mig ändå över sorgen att inte fått säga adjö.

Det finns människor och så finns det m ä n n i s k o r. Och för mig är det en stor skillnad. Jag kan inte förstå hur du kan hålla en dröm i handen utan att försöka förverkliga den. Jag kan inte förstå hur du kan ha en önskan utan följa den. Jag kan inte förstå hur du kan sätta upp mål utan att sträcka dig efter det.  Jag kan inte begripa att du inte styrs av din vilja, av kraften som är så stark att den bär dig dit du ska gå.

Kanske känner du den inte lika starkt? Kanske styr den inte din kropp på samma sätt som det lever i min. Jag är en slav under mitt inre, du under det yttre.

Ditt liv är för mig en labyrint där jag får yrsel av bara tanken att stanna kvar. Jag skulle aldrig sluta leta efter utgången, du orkar knappt börja. Du vänjer dig vid det instängda livet, där du tillslut tror att du inte har några möjligheter, några val. Du blir så rädd att gå vilse att du inte längre går framåt. Det kliar i min kropp av att bara se på dig. Du är som en programmerad robot, man ger dig en uppgift, sätter dig på en plats, så är du där tills maskineriet stannar. Ditt liv är min mardröm, min största rädsla.

Min värld är annorlunda än din, där finns inga gränser, stoppskyltar eller staket. Min värld är full av val, möjligheter, drömmar och visioner. Vi måste hålla avstånd du och jag. Du blir trött av min energi och jag av din kraftlöshet. Vi är motpolerna som suger krafterna ur varann.

Motpoler där starkaste kraften vinner.

Du är din egen målvakt och avgör själv vilka bollar som kommer in i ditt liv. Vi kan träna upp vår förmåga, förmågan att se vilka bollar som ska in och vilka vi inte vill ha på vår planhalva. Ingen annan kommer att skydda din bur. Därför är det viktigt att du tränar upp dina färdigheter. Öva! Du är ditt eget, och kanske enda försvar.

Har du tur, så kanske du har backar som står och förhindrar bollen från att komma för nära, kanske tom mittfältare som skyddar dig på håll. Men oavsett hur många du har i ditt lag så kan du vara säker på att du alltid kommer att ha motståndare som försöker vinna poäng, på ett eller annat sätt. Du ska lita på ditt lag, på ditt försvar. Men de kan inte alltid skydda dig, de kan inte alltid vara dem som göra hela jobbet. Det krävs att du tar ditt eget ansvar och sätter ner foten. Ditt lag kommer att splittras, tröttna eller göra ett halvdant jobb om du själv inte är med i spelet.

Lägg inte allt utanför dig själv, låt inte de andra göra jobbet. Knyt på dig skorna och delta själv i matchen, först då, kan du bli en vinnare.

Storasyster har letat efter lillebror överallt utan att hitta honom. Det börjar bli mörkt och jag kan se paniken i hennes ögon. Hon gråter tyst. Stora tårar rullat längst hennes kinder. Jag kramar hennes hand. Hårt.

-vart är han mamma, tänk om vi inte hittar honom, tänk om han inte kommer tillbaka! Hennes ord skär i mig, trasar sönder mitt inre.

-det är ingen fara älskling säger jag och försöker låta övertygande. Det är klart att vi hittar honom. I samma andetag som jag säger det flimrar tusentals smärtsamma bilder förbi i mitt inre och jag känner hur paniken stiger. Vi sitter tysta tillsammans.

-varför gråter du inte mamma? Du tittar på mig med stora ögon. Vad ska man svara på det? Jag gråter inte för att rädslan är för stor för att uttrycka, för att mitt bröst håller på och sprängas, för att jag vill skrika rakt ut i ren panik. Jag gråter inte för att rädslan är så stor att den bedövar mig, för att jag försöker mota bort alla skrämmande tankar som flyger genom huvudet och för att jag inte vill göra dig mer upprörd än du redan är. Jag försöker att hålla ihop för dig, för att det inte finns något annat jag kan göra just nu. För att rädslan är större än världens alla tårar.

Jag vet inte vad som skrämmer dig mest, tanken över att han är borta eller att jag inte beter mig som du förväntar dig.

Du känner mig. Du vet min smärta. Du vet att jag i vanliga fall skulle vara i upplösningstillstånd just nu. Jag hade inte satt mig i bilen och kört dig till dansen, jag hade inte lugnt låtit andra leta, eller väntat på att han själv skulle komma hem.

Jag hade irrat runt i mörkret och ropat hans namn om och om igen. Jag hade skrikit så högt att det inte undgått någon, så att hela världen hade fått veta att min son fattas mig. Du vet att jag aldrig skulle vända om och gå. Ångesten skulle inte släppa förrän jag såg in i hans blå ögon igen. Du vet det. Jag vet det.

Men inte idag, inte nu.

När jag håller honom i mina armar igen blir jag arg på rädslan, sorgen och de där hemska tankarna som bor inom mig, som skrämmer mig och gör stunderna tyngre än vad de egentligen är. När jag ser honom vill jag bara skrika rakt ut men istället drar jag honom tyst intill mig. Ångesten landar som en pöl på marken och kvar finns en slöja av lättnad. Dina blå ögon, din lilla hand i min och din kropp i mina armar. Jag vill aldrig mer släppa dig, vill inte slita mina ögon ifrån ditt väsen.

Lilla pojk, om du bara visste vad du väckte inom mig, hur många drömmar du kunde ha sprängt och vilken framtid du hade suddat ut.

-Nu gråter du mamma, säger du nästan lättad och fortsätter stillsamt ut ur rummet.