Blogg

Mod att vara sårbar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Vill tipsa om en himla bra bok jag läst, Mod att vara sårbar av Brene Brown. Bren’e har forskat i skam och jag kan känna igen mig i mycket av det hon skriver. Hon pratar om ”Glädjefobi” som ett sätt att minimera sårbarhet. Man förbereder sig på en ständig besvikelse – för att det är lättare att leva sitt liv som besviken än att på riktigt känna besvikelse. Att det kan kännas mer sårbart att gå in och ur besvikelser än att bosätta sig i den.  Man offrar sin glädje men känner mindre smärta.

Varje gång vi känner lycka och glädje är vi sårbara. Därför tillåter man sig aldrig att njuta fullt ut utan måste ständigt vara beredd på att något negativt kan hända. Man förbereder värsta tänkbara katastrof och försöker kontrollera allt. Detta för att vi försöker förekomma sårbarheten, vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen. Vi sitter i den besvikelse vi själva valt då vi inte vill bli överraskade.

Glädje är inte bara glädje utan glädje är också en risk, en utsatthet, en ovisshet. Man har ett lager av hemska bilder att plocka fram så fort vi känner oss sårbara. En händelse hon beskriver i boken som lika gärna skulle kunnat hända mig själv är när hennes familj sitter och har en mysig stund i bilen, de har semester, de skrattar, drar ordvitsar och hon kände för en stund sig lycklig. Men  i samma ögonblick som glädjen kommer så inträder också sårbarheten, hon fick katastroftankar och bilder på hur deras bil krashar på motorvägen och alla omkommer. Skrattet byts till panik och hon ropar ”kör inte så fort” i panik till sin man. Han svarar häpet, ”men vi står ju still”.

ADHD, mycket att gnälla över?

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Det är alltid någon som suckar och stönar när ämnet kommer upp. ”Hallå överdriver ni inte lite nu, tänk på alla människor som är sjuka eller har problem på RIKTIGT.” Ja men det är just därför jag vill skrika ut det. Psykisk ohälsa är för fan på riktigt även om inte du kan se det! Folk dör för helvete! Inte nog med att det är en jättestor kostnad för vårt samhälle, det är också ett ENORMT lidande för varje individ.

Om vi har en bättre kunskap idag än vad vi hade för 10-20 år sedan så varför inte sprida ut den?  Du säger ingenting om cancerreklam på tv:n eller när de forskar på hjärta eller hjärna men så fort det kommer till ett osynligt handikapp så finns det inte och bör inte uppmärksammas?

ADHD är en riskdiagnos vad gäller att hamna utanför i samhället, så varför inte sträcka ut handen och fånga upp dem redan innan de fallit i diket?

Jag vet att inte du ser problemet och att du aldrig heller kommer att göra det, men jag gör det. Jag ser, hör och känner, och oavsett vad du eller någon annan säger tänker jag inte ge upp kampen om att folk med osynliga funktionsnedsättningar också har rätt att synas, höras och finnas. De har också rätt till hjälp.

Du kan fortsätta att stå utanför och spotta och gorma över hur fel del är. Men om du vill ta del av min värld så står dörren alltid öppen. Jag kan visa dig hur orättvisa ser ut, jag kan visa dig allt osynligt lidande, all sorg. Jag kan visa dig färger du aldrig förr skådat. Välkommen in!

Till dig som inte vågar/vill ta medicin

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag är livrädd för piller i alla dess former, vet inte riktigt varför. Jag tar ju dagligen vitamintabletter utan att jag med alla säkerhet vet vad de innehåller, jag tar en alvedon om jag har ont i huvudet och ifall läkaren skulle säga till mig att jag behövde penicillin eller antibiotika så hade jag med all säkerhet tagit de med. Men när det gäller läkemedel mot vår psykiska ohälsa är det annorlunda. Spelar ingen roll hur många läkare som säger det till mig så vill jag inte, vägrar. Jag vet inte om det handlar om att det är först när du tar pillret som du erkänner för dig själv att inte allt är som det ska, att du inte mår som du önskar, eller om det faktiskt handlar om att man inte vet något annat. Får du en sjukdom så känner du det och du vill inget annat än att bli frisk men psykisk ohälsa kommer smygande, ibland är det knappt att man vet om att den är där. Det enda man vet är att man inte mår riktigt bra men man kan inte säga varför. Jag hörde en person säga en gång att han hade kommit ur en depression han knappt var medveten om att han hade, och jag tror att det är så för många.

Jag vet inte i hur många år jag har levt med min ångest, det enda jag vet är att den har varit där tillräckligt länge för att bli en del av mig. Jag såg det som en del av min personlighet.  Jag kan inte minnas något annat än den där ständiga klumpen i magen och rädslan som sitter som en rustning kring kroppen.

Jag trodde att det var mitt straff, något jag blivit tilldelad för att leva med, något jag bara fick acceptera.

Idag vet jag bättre! INGEN är värd att gå runt med den tyngden på sin kropp, inte du och inte jag. Det går att bli fri.

Jag vet din rädsla och jag vet att ingen kan övertala dig för jag har varit där själv. Men jag vill berätta för dig om lättnaden när tyngden lyfts i från en och man undrar varför jag inte gjort det här tidigare, hur kunde jag straffa mig själv på det där sättet?

DU är värd frihet, du är värd glädje och lycka. Ta ansvar för ditt liv och släpp offerrollen. Du vet hur det känns och du gillar den inte, våga testa något annat. Om du inte gillar friheten lovar jag att rustning kommer att finnas kvar så du kan ta på dig den igen.

Du släpper min hand

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Du har släppt taget om min hand, men jag vill hålla dig kvar. Du vågar dig längre och längre bort i från mig och jag vill egentligen bara springa efter fast att jag vet att jag inte får. Det är så här det ska vara, det är så här vår framtid ser ut. Jag kan inte låta bli att tänka på om du skulle falla och jag inte finns där för att fånga dig.

Du klarar dig, det vet jag. Men gör jag?

Konsten att acceptera och älska sig själv

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Ur sammetskaninen (1992)

”Levande har ingenting att göra med hur man är tillverkad” sa läderhästen. ”Det är något som händer inom dig. Om ett barn älskar dig, och fortsätter att älska dig, och inte bara leker med dig , men VERKLIGEN håller av dig, då blir du levande.

”gör det ont?” Frågade kaninen.

”ibland”,sa hästen, för den talade alltid sanning.

”händer det på en gång som att bli uppdragen eller bit för bit?”

”det händer inte på en gång. Det är någonting man uppnår. Det kan ta lång tid. Det är därför det inte händer särskilt ofta med sådana saker som lätt går sönder, eller har vassa kanter eller sådana man måste vara försiktig med. Vanligtvis är det så, att när du blir levande, har du tappat en del hår av allt kramandet, och dina ögon har trillat ur, och du kanske har blivit lite lös i fogarna och ganska utsliten. Allt det där har ingen betydelse när du en gång har blivit  levande. Då kan nämligen ingen komma och påstå att du är ful, med undantag av sådana som inte fattar någonting.”

Testläsare sökes 6 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag söker testläsare till min barnbok om ångestsyndrom. Söker familjer både med och utan ångestsjukdomar. Boken är på ca 30 sidor med flera bilder och du får den mailad till dig. Efteråt önskar jag att du svarar på ett par frågor.

Boken är tänkt till barn från fem år och uppåt. Intresserad? Maila mig på jessica@nestorforlag.se

Utbrändhet -att leva med slak lina 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.

Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.

Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?

Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.

Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.

Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.

 

 

Kontrollbehovets baksida

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Det är inte det att jag inte litar på dig eller på att du kan hantera situationen. Jag litar bara inte på olyckor och otur. Jag litar inte på missförstånd och misstag. Jag litar inte på fel eller på saker som helt plötsligt bara händer. Jag litar inte på något som inte går att förutsäga, kontrollera.

Förutom det har du min fullständiga tillit.

När ångesten blir ditt liv

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jo, jag vet att ångest är en del av livet och att det är något vi alla upplever, men jag kanske behöver visa dig skillnaden mellan din och min.

Jag skulle vilja plocka ut känslan, klä av den naken och visa dig dennes riktiga form. För den du har sett/upplevt är bara dess skal och inte dess inre kärna.

Det är en skillnad att känna en naturlig ångest och att leva med ständiga katastroftankar. Jag vet det för att jag upplever dem båda.

Det är skillnad mellan en negativ tanke och att ständig bombarderas, uppfyllas av dem, att leva i katastrofvärld där verkligheten knappt finns. Det är skillnad när ångesten du känner befläckar livet till den grad att du knappt längre ser ljuset, där oron har blivit till en stor mörk massa som tänker hela ditt fönster mot världen. Från och till försöker du skrapa dem rena men de täcks snart igen med ny sörja.

Det är skillnad på att gå vilse inom sig själv eller i den yttre världen, att leva i sitt eget mörker eller i omvärldens, och att aldrig någonsin hitta ut.

Det är en viss skillnad på när ångesten du känner blir större än kärleken du känner och när till och med dina vackraste tankar färgas mörka. När ditt inre blir ditt fängelse och ditt liv ett eget helvete.

Kom inte till mig och säg att du vet vad ångest är förrän du känner till dess riktiga namn och har smakat på dess äkta sötma. Du kanske har fått en smutta här och var i ditt liv, medan jag suttit fast i dess klibbiga gegga.