Blogg

Jag har vänt ut och in på mig själv, på orden, som egentligen inte betyder någonting. Jag har blottat mig, använt blinkande neonskyltar, strålkastare och vägskyltar. Ändå kan du inte se, vill inte se.

Jag är så jävla trött på att hela tiden få förklara mig. Jag vill inte en enda dag till gå över mina egna gränser, följa dig när det jag behöver är att lyssna på mig själv.

När jag säger att jag är trött så menar jag att jag verkligen är trött, uttömd, dränerad. Min kropp behöver påfyllning för att orka ta ett enda steg till.

När jag säger orolig så menar jag verkligen orolig. När känslan i magen strålar ut i hela kroppen och förlamar hela mig.

När jag säger att jag behöver lugn och ro, så menar jag verkligen lugn och ro. Tystnad, stillhet. När mitt inre är kaos behöver jag lugnet utanför, men jag finner det ingenstans. Du säger att det finns, men du visar det aldrig för mig.

Jag vet att du inte kan förstå, det kan jag aldrig begära. Men jag vill att du accepterar när jag säger nej, när jag säger stopp. Jag vill att du tror på mig när jag för en gångs skull stannar, att det inte är för att jag vill utan för att jag måste. Men du nickar bara medlidande, lägger huvudet på snèd och puttar mig ändå fram mot kanten.

Det är som att du ständigt finns där och lockar mig med lugnet samtidigt som du håller det inom räckhåll. Det känns som att Jag jagar något, som egentligen inte finns….och att du innerst inne inte vill att jag ska sluta springa.

När jag väl lärt mig att stanna upp och lyssna på mig själv så är det du som inte vill höra. Du har blivit både blind och döv. Du säger ingenting men jag vet att du uppskattar min energi, mer än mitt lugn. Du får kraft av min fart, du rider med på vågen. Men när min låga avtar, slocknar också din. Då du lever av min glöd.

Du säger att min smärta gör ont även hos dig, därför vill du ha svar på vad det är som orsakar plågan. Du känner dig maktlös av att inte kunna hjälpa mig och jag ser ditt hopp försvinna längre och längre bort varje gång jag svarar att jag faktiskt inte vet. Jag skulle gärna plocka ut smärtan och låta dig se den, syna den, men den låter sig inte fångas. Jag vet inte vad den kommer i från och jag vet inte vad den beror på, det enda jag vet är när den är där.

Det är som om något flyter omkring inom mig och varje gång jag försöker att fånga upp den och titta närmare så flyter den undan. Jag vet inte dess form och känner inte till dess innehåll. När den ligger still så känner jag inte av den alls, men så fort den kommer i gungning så är det något inuti mig som inte känns rätt. Jag vet inte vart den är på väg, bara att den sakta rör sig runt i min kropp.

Jag vet att det är svårt för dig att förstå, jag önskar så att jag kunnat ge dig ett bättre svar. Men jag kan inte  förklara det bättre än så, det här är den enda förklaringen jag har.

Aron är 15 år och går i skolan. Inget funkar och föräldrarna får mycket klagomål på honom -han bråkar, struntar i läxor….

En penna faller hårt i golvet.

struntar i läxorna, är kaxig mot lärarna. När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker…

Någon går förbi utanför. Jag hör röster, skratt och ljudet av en nyckelknippa som i jämntakt slår mot någons ben.

Aron är 15 år och går i skolan. Inget funkar och föräldrarna får mycket klagomål på honom -han bråkar, struntar i läxorna, är kaxig mot lärarna. När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker…

Fiskmåsarnas skriande tränger in genom det öppna fönstret, jag  hör barns lek utanför. En fotboll som rullar mot fram och tillbaka på hårt grus.

När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker: Ni fattar ju ingenting! Båda föräldrarna är övertygande om att det Aron menar när han säger att de inte fattar…

Vad kommer ljudet i från, gnisslande, brummande. En byggarbetsplats, vart bygger de någonstans? Tittar ut genom fönstret. Undra vad de bygger för något? Någons telefon ringer. Den som svarar låter bekymrad, undra vad det handlar om. Jag lämnar fönstret och går åter till mitt skrivbord.

de inte fattar, är att han håller på med droger. De ordnar med drogtest som dock är negativt och de försöker att ge honom droginformation.

Doften av kaffe tränger sig in i mitt rum, jag hör koppar som trivsamt klingar mot varandra. En dörr stängs, en annan öppnas. Någon tittar in med ett leende och säger hej. Jag lägger ner texten jag försökt att läsa den senaste kvarten. Kaffe först, sen börjar det om från början igen.

”Låt inte det du inte kan göra hindra dig från det du faktiskt kan göra!”

Vissa individer gör sig själva till offer under sin diagnos. De väljer att tycka synd om sig själva och förminskar ofta sin egen förmåga. Att psykisk ohälsa är osynligt gör att det är ännu lättare att falla offer under den. Ingen annan än du själv vet dina begränsningar och därför kan det vara svårt för anhöriga att stötta dig. Men jag tror att de flesta kan leva ett gott liv. Arbeta, ha vänner och fritidsintressen oavsett diagnos. Du måste bara se bortom ditt handikapp, sluta att se sakerna du inte kan, och koncentrera dig på de saker du faktisk är bra på.

Jag är dålig på matte, har svårt att följa en vägbeskrivning och har problem med att känna igen ansikten. Jag är dålig på att lyssna om det du säger inte intresserar mig tillräckligt och jag kommer aldrig minnas din födelsedag.  Jag pratar fort, går raskt och tröttnar snabbt. Jag är rastlös, impulsiv och har svårt att hitta mina egna begränsningar. Men jag är orädd och envis och ger aldrig upp för något jag tror på. Jag hittar alltid lösningar, vågar ta risker och är inte rädd för att ta ansvar. Jag är alldeles för omtänksam, har en överdrivet empatisk förmåga, är jävligt flitig och har en alldeles för hög arbetsmoral (enligt min man). Det finns 100 saker jag inte klarar av att göra och säkert fler där till som jag är mindre bra på, men det finns än fler jag faktiskt kan. Jag väljer att se dem. Gör du?