Blogg

När jag var i tonåren försökte en av mina närmsta vänner ta livet av sig. Hon misslyckades…

Jag vet inte om hon minns eller ens tänker på det, men jag gör det, ofta.

Hon hade det jobbigt just då, och vad hon inte visste var att hon hade ännu fler jobbiga år framför sig. I åratal slogs hon mot demoner och försökte ta sig ut från det mörker hon befann sig i. Tillslut lyckades hon! Hon sprang ut från mörkret, blåslagen och sönderskuren men fri.

Ärren hon bar har bleknat med åren. Idag är hon lyckligt gift, har två barn och jag kan inte se ett uns av smärta kvar i henne. Jag är säker på att hon skulle genomlida samma skit igen för att få uppleva det liv hon har idag. Jag är säker på att hon inte en enda sekund ångrade att hon kämpade, att hon inte gav upp. Jag är säker på att vart enda ärr på hennes kropp får henne att idag känna sig ännu mer tacksam. Tacksam för att vara kvar.

Jag tänker ofta på vad hon hade förlorat om hon hade lyckats med sitt självmord. 15 år gammal och med en tro på att livet inte blir bättre, att livet inte var värt att leva. Men vad vet egentligen en 15 årig flicka om livet, om sin framtid, mer än det hon känner idag?

Hur skulle hon kunna veta att hon aldrig skulle få se sina två små flickor leka med varandra, höra dem skratta eller känna deras armar runt sin hals. Hon skulle aldrig ha mött sin man som älskar och avgudar henne mer än någon annan, och hon skulle missa den ovillkorliga kärlek endast ett barn kan ge och känslan av att älska någon mer än livet själv.

Jag undrar om hon tänker på det….för det gör jag.

Så när livet är skit och du inte har något att leva för, så kom ihåg att det du känner bara är en känsla och att en känsla inte alltid är sanning! Känslor förändras, livet förändras. Det du känner idag kanske inte finns där i morgon, om en månad eller om ett år. När du befinner dig i mörkret så sluta aldrig att leta, för ljuset finns där någonstans, även om det inte känns så just nu. När du slåss mot osynliga demoner så ge aldrig upp kampen, skaffa dig en arme att ha bakom dig om det är det som behövs, men ge aldrig, aldrig upp.

Lämna inte livet för tidigt, det finns så mycket du inte sett än. Det finns så mycket som du missar.

Nackdelen med en stor idérikedom är att man ständigt stretar åt olika håll. Jag lägger min energi på så många projekt samtidigt att flera av dem inte blir av. Jag vet att jag måste ha flera bollar i luften för att må bra, det är sådan jag är. Men när jag har för många så tappar jag förr eller senare allihop. Problemet är att jag aldrig vet när det är en för mycket. Kan jag hålla 4, 5 eller 6 bollar i luften samtidigt? Är det den sjunde som gör att det tillslut fallerar och att samtliga bollar faller hårt till marken?

Jag vet att det är viktigt att klippa av alla spretiga grenar och bara behålla den som är tillräckligt kraftiga och starka. Jag vet det! De mindre grenarna tar bara energi. Det är lätt att beskåda andras grenverk och se vad som behöver beskäras och vad som ska vara kvar. Men att syna sin egen krona, det är inte lika lätt….

Jag har lovat mig själv att det aldrig ska hända igen. Jag ska inte låta min trädkrona bli vildvuxen, jag ska aldrig mer tappa några bollar. Men när jag känner energin, och när grenarna växer så det knakar, då är det för mig omöjligt att kapa dem. Det är först när grenarna börjar växa in i varandra och gå av som jag känner hur energin sinar, och då är ofta grensaxen utom räckhåll.

Det blir tungt att ständigt gå runt med grensax i hand.

Du vet den där känslan av att inte passa in? Den känner jag dagligen, dygnet runt i varenda möte. Jag måste hålla inne, hålla emot, för att vara i ditt tempo. Vissa dagar/stunder när jag brister och energin sprudlar ur mig kan jag se i dina ögon att jag är för mycket, hur du tycker att jag tar i, överdriver.

Jag får hålla in varenda impuls att inte ta mig förbi dig, överösta, skrika rakt ut. Att färdas i din värld är som att färdas i slowmotion, jag vill leva med snabbspolningsknappen på, men den är söndrig, övertejpad. Varje gång du talar anstränger jag mig in i det längsta för att vara med, att förstå. Men jag kan fortfarande inte förstå varför essensen av det du vill säga måste täckas med massa annat babbel så att jag hinner bli borttappad innan det viktiga ens är sagt. Din långsamhet är som kryptonit för mig och gör mig svag, borttappad, förlorad.

Jag avundas ditt lugn, men jag kan inte komma för nära det utan att själv gå sönder.

1. Ha alltid ett projekt på gång (gärna 2-3 ifall något av projekten stannar av) utan ett mål tappar du fart, faller och kommer inte upp.
2. Ha inte för många projekt på gång. Det gör att du tappar fokus, går vilse och inte får något gjort.
3. Lyssna på din kropp. När den är trött, låt den vila. När den är pigg, kör.
4. Lyssna inte på din kropp! Den ljuger! Den är egentligen trött hela tiden, så tvinga den att vila fast att den inte vill.
5. För att få en uppgift gjord måste du underhålla dig och göra flera saker samtidigt för att kunna hålla koncentrationen, kolla Facebook, mailen eller res dig upp och gå planlöst omkring i rummet för att inte somna. Gör detta om och om igen tills arbetet är gjort.
6. För att hålla koncentrationen måste du stänga ute ALLT annat, och när koncentrationen sviktar GE UPP, den kommer inte tillbaka.
7. Ta kontroll över din hjärna, det är INTE den som bestämmer när det är dags att sova, vara hyperaktiv eller ofokuserad.
8. Inse att du aldrig kommer styra din hjärna, den kommer alltid att styra dig.
9. Gå inte och lägg dig förrän du är så trött att du nästan inte kan ta dig till sängen. Det minskar förhoppningsvis de sömnlösa timmarna du vanligtvis har innan du somnar.
10. Gå och lägg dig i tid, din hjärna kommer automatiskt igång så fort du lägger dig i sängläge och håller på i x antal timmar, oavsett hur trött DU är. Detta kan aldrig undvikas.

Jag lyssnar säger du, samtidigt som du inte hör. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker förklara eller vilka ord jag använder, jag kommer ändå aldrig få dig att förstå. När jag lägger ut mina känslor framför dig nickar du menande och säger att vi alla har samma palett. Vad du inte kan se och vad jag inte kan förklara är att mörkret tar över min. På min palett ligger inte färgerna vackert åtskilda, utan alla färger går i och ur varandra. För mig är det en ständig kamp att skilja dem åt, då alla färger sugs upp av mörkret. Du kan med din pensel forma vackra bilder i glada färger medan min fastnar i den gråa massan. Det finns inga ord för smärtan jag känner och ingen färg som kan visa dess styrka.

Jag kan tydligt se att våra tavlor aldrig kommer att bestå av samma färger eller samma mönster. Varför kan inte du?

Jag ser säger du, samtidigt som du fortfarande blundar.

”ADHD finns inte. Det är ett fult knep för lata människor som vill få dispens och således klara av skolan utan att gå dit. Jag önskar att du skulle kunna förstå min frustration över din påhittade sjukdom som i ditt huvud på något sjukt vis berättigar dig att skrika som en jävla kråka över mina ord och sedan gråta över att du tycker det är jobbigt att bli avbruten.”

Jag har ingenting emot kritik, jag tycker att det är jätte viktigt! Vi kan inte bara tacka och ta emot all information vi får till oss. Vi ska analysera, studera och ifrågasätta. Det är helt ok. Men folk med liknande kommentarer som denna blir jag så jävla trött på. Har du inget vettigt att säga så säg ingenting alls. Du måste inte ha ett ord i allt!

Jag är själv kritisk till mycket kring ADHD, men jag vet att lidandet är verkligt och att problemet finns. Med så många människor som får diagnosen i dagens samhälle borde du förstå det också. Sen vad vi gör med den vetskapen är en annan fråga.

Nu 2014, har vi fortfarande inte svar eller lösningar på allt. Men vi vet mer idag än vad vi gjorde för 10 år sedan. Anledningen till att ADHD är ett välstuderat område kan var för att 1,vi inte vet tillräckligt 2, det innebär ett stort lidande 3, är en stor kostnad för samhället.

Jag förstår folk som är trötta på allt ADHD snack och folk som ifrågasätter diagnoser. Men kom istället med något vettigt innehåll i din kritik eller låt bli.