Filmatisering av ”till dig som inte har ADHD” 2 kommentarer
Äntligen är den här! Filmatiseringen till texten jag skrivit. Jag är stolt, glad och tacksam.
Tack till Haga film och rollsätteri samt Fatboa som skapat filmen.
Blogg
Gissa om han blev överraskad….
Som den goda hustru jag är vill jag ibland överraska min man med ett klinisk rent någorlunda välstädat hem. Det är viktigt att planera sin städning så att alls hinns med. Därför börjar jag med att sätta på en tvätt som beräknas vara färdig för när städningen är klar. SMART!
Häller ut tvättkorgen över golvet för att sortera tvätten (duktig som jag är). Telefonen ringer. VART FAN ÄR TELEFONEN? Hittar den när den slutat ringa mellan dynorna i soffan. Vad smutsigt det är här, här måste det dammsugas! Slänger alla dynor och soffkuddar på golvet, går för att hämta dammsugaren. Tar fram dammsugaren, ser att dammsugarpåsen är full, ska slänga påsen men ser att även soppåsarna är fulla. Ställer upp sophinkarna på diskbänken som är full av disk, öppnar diskmaskinen som är full av ren disk. Börjar plocka ur diskmaskinen. Måste gå på toaletten! Vad smutsigt badrumsgolvet är. Tar ut skurhinken och fyller den med vatten. Går på toaletten. Samtidigt som jag tvättar händerna tvättar jag av handfatet, genialiskt! Skåpsluckan till badrumsskåpet står på glänt, här behöver det tvättas! Plockar ur ALLT ur badrumsskåpet, skrubbar det frenetiskt. Ringde inte telefonen förut? Måste gå och kolla vem det var som ringde. Vart har jag lagt telefonen? Går in i dotterns rum, hon har slängt kläder över hela golvet. Suck! Jag kan lika gärna städa hennes garderob också. River ut resten av hennes kläder på golvet. Blir sittandes i klädhögen, shit vad jobbigt det blev, vart ska jag börja? Måste nog vila lite. Sätter mig i fåtöljen med en kopp te, ska bara sitta i 2 min. Dörren öppnas.
-Vad fan gör du, utbrister min man glatt överraskad.
-Städar!
-Städar? Du stökar ju ner!
-Ja, men jag är inte klar, det kommer att vara städat när jag är klar! Tog precis en paus, jag har hållit på hur länge som helst!
-Med vad då?
-….handfatet och…….badrumsskåpet är i alla fall skinande rent..
Vill DU dela med dig av DIN erfarenhet? 5 kommentarer
När ett barn har ADHD är det inte bara barnet som bär på ett lidande utan också dess familj/anhöriga, och det är något jag vill uppmärksamma och stötta! Genom att dela vår erfarenhet och kunskap med varandra hoppas jag att varje förälder ska känna sig mindre ensam.
Mitt mål är att skriva en bok baserad på ER kunskap, Om er föräldrar, till er föräldrar….
Kan du tänka dig att dela med dig av dina erfarenheter av att vara förälder till ett barn med ADHD/ADD? Vill du berätta din historia och svara på några frågor via mail?
Kontakta då mig på jessica@nestorforlag.se
Högpresterande med ADHD
Psykisk ohälsa har många olika ansikten och jag vill förkasta stereotypen om de busiga pojkarna med ADHD. Jag tror nämligen att det bara är en del av bilden, den bilden som syns och hörs mest. Vi behöver öppna ögonen och se ADHD:s olika ansikten. Jag tror att de som klarar sig längst utan att falla ur ramen är de högpresterande med ADHD, och visst de kanske inte behöver samma hjälp och stöd som de som lider av en större problematik. Men likväl bär de på ett lidande!
Jag har många gånger blivit ifrågasatt av andra med ADHD. ”Lätt för dig att säga som alltid klarat skolan och haft jobb.” Men jag tycker inte att vi ska jämföra våra svårigheter med varandra. Visst jag har lyckats prestera och kanske inte har lika lågt självförtroende när det kommer till jobb och skolarbeten. Men jag har ändå en hjärna som ALDRIG låter mig vila, jag har djupa svackor och en ständig ångest. Det som finns inuti dig, känner också jag i mig. Jag har en tornado i min kropp, som rör runt och stökar till på insidan. Men hos mig, syns den inte utanpå…
HÄR är en artikel i expressen om ämnet, och här är en föreläsning jag verkligen rekommenderar och som jag känner igen mig jätte mycket i.
När ångesten inte tar slut 2 kommentarer
Jag tycker ångest är något vi skulle behöva prata mer om i samhället då jag tror många lider av olika ångestsjukdomar utan att ens veta om det. Jag själv har haft ångest hela livet men det var först i vuxen ålder jag fick namnet på känslan jag alltid burit inom mig. Jag har inom de år jag jobbat inom kriminalvård och socialtjänst träffat mängder med människor med ångest som knappt varit medvetna om den trots att den varit så tydlig att jag nästan kunnat ta på den.
Jag tror det flesta vet vad ångest är, alla har vi känt den någon gång. Det är fullkomligt normalt att känna ångest inför olika saker/situationer, men när ångesten inte släpper och när du bär med dig den dagligen utan att veta varför, ja då är det inte friskt längre. Ofta kanske man vet anledningen till sin ångest och när situationen är över så släpper också ångesten. Men vi som har GAD (generaliserat ångestsyndrom) går runt med en ständigt hög nivå av ångest. Jag har bra och dåliga dagar, men INGA dagar utan ångest.
För mig innebär ångesten att jag alltid är spänd, beredd och på gång. Nuförtiden så registrerar jag inte de negativa tankarna lika mycket, men de finns där, ligger som ett mörkt dimma inom mig hela tiden. Jag tror aldrig att jag någonsin har satt mig i en bil utan att tänka att jag kan krocka, åkt över en bro utan att tänkt att den kan rasa eller mött en människa utan att vara beredd på att bli attackerad. Så klart gör det att mina dagar blir mörka och kanske tyngre än andras, mina barn omkommer ju liksom om och om igen i mitt inre. Jag har vant mig vid att bära det mörkret med mig, som en extra sten i min ryggsäck.
Mer om GAD finner du här
Barn med större behov
Mitt första år med min dotter kändes som en enda lång uppförsbacke. Nu när jag står uppe på toppen och tittar neråt känns det nästan overkligt att vi har tagit oss upp med alla hinder och allt motstånd som fanns omkring. Nu i efterhand kan jag istället bli arg för att folk inte hjälpte till, drog en upp eller puttade en lite framåt iallafall. Nej det enda som hände var att man fick sällskap små korta bitar på vägen där folk sa -ja, jag ser att du har det jobbigt. Kanske ska du göra så här istället! -Eller om du hade varit lika vältränad som jag hade du fixat den här backen lättare.
Det var ingen som berättade för mig att min backe inte såg likadan ut som de andras. Att jag hade mer hinder och motstånd än dem, nej det fick jag upptäcka själv, efteråt.
Därför vill jag berätta för dig att det finns barn med större behov än andra och som också därför tar större kraft. Det syns inte utanpå dem och ingen som inte varit där kan förstå dig, men DU vet själv om ditt barn är ett sådant. Det hjälper inte hur många expertböcker eller expertråd du tar emot för ditt barn tillhör inte de där ”standard” barnen. Det som gäller dem kommer förmodligen inte att funka för dig.
Nu i efterhand ser jag att jag inte skulle ha sökt råd eller stöd hos dem som inte själva varit där, de kan ändå inte hjälpa dig, att de människor som ifrågasätter eller anklagar inte har samma kunskap som du och därför inte vet vad de pratar om. Att det INTE är ditt eget fel, inget du gjort, kan göra eller påverka. Det du måste göra är att stanna upp lyssna in situationen och finna din egen lösning för dig och ditt barn, och bara för att ditt bara inte är som alla andra betyder det inte att det är fel på det. Annorlunda är inte fel, annorlunda kan likväl vara unikt även om det inte känns så just nu. Jag menar inte heller att alla barn med större behov har diagnoser eller sjukdomar utan helt enkelt bara ett större behov än andra. Större behov av exempelvis närhet, utmaning eller tillfredställelse. Dessa barn tar mer energi helt enkelt, och ja jag vet ALLA barn tar mer energi i perioder av livet. Men dessa barn gör det jämt!
1, Det är inget fel, på varken dig eller ditt barn.
2, Sök råd och stöd hos de som är/har varit i samma situation.
3, Ta hand om dig själv!
Hjärnan som aldrig sover
-Du ska veta att det är jobbigt att leva tillsammans med någon som har ADHD, utbrast en chef till mig. Jag kan inte alls förstå vad hon syftar på. Varför skulle min man tycka att sin fartfyllda och kreativa fru är jobbig? Det måste vara spännande mest hela tiden….
Måndag- 01:32 Hoppar plötsligt upp ur sängen, rotar fram papper och penna. -Vad fan håller du på med, fräser maken. -Jag fick en så bra idé!
Tisdag- 06:25 På väg till jobbet. Låser ytterdörren, låser upp, öppnar och går in igen. -Vad gör du? Kom!, gapar maken i från bilen. -Vänta lite, jag fick en idé jag bara måste skriva ner!
Onsdag- 03:25 Fasen vilken genial idé jag fick! Borde egentligen väcka maken och berätta, vågar man det? Nej….
Torsdag- 14:25 Ringer maken från jobbet. -Du, har du tid att lyssna? Jag har fått en super bra idé!
Fredag- 22:30 -Kommer du och lägger dig snart? – Ja, vänta lite. Måste bara kolla några grejer, fick en sådan jäkla bra idé.
Lördag- 08:35 Maken stiger upp ur sängen. -Älskling, vi ska starta ett bryggeri! (har suttit uppe sedan 5 tiden på morgonen och läst på hur det går till och fråga mig inte vart den idén kom ifrån).
Söndag- 09:15 Maken stiger upp ur sängen. -Älskling! Jag ska producera hundhanddukar gjorda som vantar, (fick idéen när jag torkade hundens tassar med en strumpa).
Hur skulle han någonsin kunna tröttna?
Kvinnor med ADHD -att få sin diagnos
Här kommer podcast avsnitt del 2 där jag och Maria Andersson diskuterar om hur det var att få sin diagnos. Lyssnar gör du här. Ni finner oss också på Itunes under ”kvinnor med ADHD”.
Har ni frågor, ämnen ni vill att vi ska diskutera eller något ni vill berätta så skicka ett mail till jessica@nestorforlag.se
Trasiga människor
Vi var bara barn, det ser jag nu. Det var aldrig meningen att det skulle vara jag och du.
Två sargade själar som fann varann, jag trodde jag kunde göra dig hel. Vi talade samma språk men ändå gick någonting fel.
Du drev i väg för långt bort för att jag skulle kunna rädda dig, och du hann heller aldrig laga smärtan som fanns hos mig.
Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.
Du sökte dig till någon annan, fast att jag vet att du vill vara hos mig. Någonting tog över, satte klorna i dig.
Du försöker dra dig tillbaka, men någonting håller dig kvar. Jag försöker njuta av stunden, den lilla som vi har.
Slut ögonen min vän och vila i min famn, slut ögonen min vän snart är du i hamn.
Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.
Om du stannar hos mig, kanske du kan få ro. Jag vill att du stannar, kan du det tro?
Dina ögon är trötta, de saknar sin forna glans. Fast att du ej är densamma vet jag att du finns där inne någonstans.
Mitt sår är slutet nu, men du blöder än. Hur ska jag kunna rädda dig, min älskade älskade vän.
Jag önskar dig ett fungerande kompass
Du har ständigt sökt, utan att få svar och jag önskar att jag hade kunnat ge dig det för länge sedan. Jag önskar att du nu förstår att det aldrig var dig det var fel på, utan omgiviningens okompetens och oförmåga. Eftersom du aldrig ställde till några problem låg det ingen fokus på dig, vilket gjorde att omgivning tillät dig att fly undan. Tänk om jag hade vetat att ditt dagdrömmande berodde på koncentrationssvårigheter, och att ingen såg dig skulle leda till att du hamnade längre och längre efter. Känslan av att inte hänga med etsade tidigt fast sig i dig så hårt att du slutade förvänta dig något annat. Tillslut hade du så låg tilltro till dig själv att du inte trodde du skulle klara av någonting.
Jag önskar att någon hade frågat, hade sett din oro som i tonåren etsade sig fast och skapade blodiga sår på dina armar. Tillslut lät du andra behandla dig lika illa som du kände dig inombords. Om du bara visste hur stark du har varit redan från början!
Jag kan se att du irrat omkring utan mål och jag önskar att du skulle fått med dig någon från början som visat dig färdriktningen, så att du slapp att så länge famla i mörker. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att oavsett hur fort du springer mot dina mål, så når du aldrig riktigt fram, då du ständigt höjer ribban.
Jag kan se att du ständigt är rädd och att ditt springande bara är ett försvar, men jag skulle vilja få dig att förstå att det enda du egentligen springer ifrån är dig själv, och smärtan du bär kan du aldrig döva, oavsett hur fort du springer. Jag önskar att du någon gång kunde ge dig själv tid och uppmärksamhet, att du vågade sakta ner farten för att finna det du söker, inom dig.
Jag skulle vilja säga till dig att även små steg bär dig fram….bara inte lika fort.