Blogg

22:00 Hoppar i säng

22:10 Maken sover

22:20 Irriterad över att maken kan somna så fort

22:25 Börjar tänka på morgondagen. Hoppas jag hinner läsa igenom hela artikel x. Längtar till i morgonkväll när jag får skriva. Ska jag börja skriva artiklar i stället för böcker? Tar ju inte lika lång tid. Jag skulle kunna skriva om..Undra hur man gör ett eget schampo…hur hittar man fabriken som tillverkar det? Man kan ju inte börja hemma. Nej jag håller mig till skrivandet. Börjar räkna får, en, två, tre, fyra får, oj där kom ett svart får. Tänk så mycket man kan göra med fårpäls….jag vill ha ett får..eller två. Luktar det något, brandrök? Tänk om det brinner på övervåningen och här ligger jag. Klart det inte brinner. Ett får, två får….

23:00 Vrider och vänder mig, tittar på klockan. Suck. Jävla idiot som somnar så fort. Hur fan kan man somna så fort? Kanske ska jag slå mig själv med något hårt i huvudet. Jag måste sluta tänka nu. Tänk helt blankt, det är tomt, jag tänker ingenting. Lalalala…jag tänker inte alls, snart somnar jag….Undra när jag är färdig med den här boken, är sugen på att göra bok 3 först. Suck bok 4 och 5 som ligger och skvalpar då. Tar det någonsin slut. En tidning, kanske skulle jag göra en tidning. Vilken dålig film vi såg på, o Marcus som tyckte den var bra. Vadå ingen humor. Jag har ju massvis med humor, fast inte sån slags….eller nej det har jag nog inte…jag är rätt tråkig egentligen. Jag tycker ju ingenting är kul…bara att sitta o skriva, o vara med hundarna, fast det är ju inte så att jag sitter och skrattar då heller precis. Nej jag kanske är humorlös. Det är därför jag inte gillar att kolla på film. Nej men nu tänker jag igen! Jag ska inte kolla på klockan, den stressar mig bara…jag kommer ju somna ännu mindre om jag kollar på klockan….Tänk om det händer barnen något där uppe, en av dem kanske bara är död när man kommer upp i morgon…fyfan. Borde ligga bredvid dem och vaka dem hela tiden när man ändå inte kan sova. Helt blå om läpparna, nej sluta. Jävla ångest! Ett får, två får, tre får…

24.00 Nu slappnar jag av, jätte avslappnad är jag. Jag ska ligga och slappna av tills jag somnar. Då kanske jag vaknar utan huvudvärk om jag inte ligger och spänner käkarna hela natten. Oj vad avslappnad jag är. Hur slappnar jag av i huvudet? Jag får bara tänka på avslappningen i min kropp…då blir den nog så uttråkad att den somnar. Det är för varmt, fan vad varmt det är. Att han ska frysa så, jävla idiot. Skit varmt är det också, vad spelar det honom för roll när han ändå bara sover! En annan får ligga vaken hela nätterna och svettas. Helvete! Inte vågar man stänga av heller, då är han väl död till morgonen. Förfrusit eller nått.. Inte kan jag sova utan täcke heller det går ju inte, undra vart mitt bolltäcke är? Är ju över ett år sedan nu, och läkaren för någon månad sen som sa att han skulle fixa det. Tack så mycket! Här ligger man…sömnlös. Ska öppna min egen mottagning där man faktiskt hjälper folk! Säger man att de ska få ett täcke så tänker jag ge dem ett täcke, är väl det minsta man kan göra…jävla skit. Hur öppnar man en mottagning, måste jag bli läkare? Plugga i fem år, massa matte säkert, nej det går ju inte….Är det brandvarnaren som låter? Något är det som låter! Ska jag upp och kolla? Nej det är värmepumpen som låter så klart. Vaknade ju av brandvarnaren en annan gång, ensam. Ingen annan i hela familjen vaknade, idioter! Tur att de har mig som aldrig sover, annars hade de brunnit inne hela högen. Hur kan man inte vakna av en brandvarnare? Åh, vad arg jag blir…..

01.30 En stoppknapp, japp det ska jag uppfinna. Tänk att bara kunna stänga av. Den slutar ju fan aldrig att mala. Jag blir snart tokig. Kan mitt huvud sluta med alla idéer nu. Jag behöver sova. Vad jobbigt det kommer bli att gå ihop i morgon. Jag som skulle springa till jobbet, kanske ska jag gå istället. Jag måste börja springa mer. Vad är det för ljud? Tänk om det händer något där uppe, idiotisk att ligga här nere, har ju ingen kontroll.

3:00 Det här är inte klokt, nu måste jag sova, måste, måste, måste. Varför har jag varit så spänd i käkarna det senaste? Stressar inte mer än vanligt tycker jag, något måste det ju vara. Det är inte bra, måste verkligen lära mig att slappna av. Då kanske det är bra att sova…nu slappnar jag av….

6:00 Klockan ringer…..

Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att riktigt förstå dig. Lika mycket som jag skulle vilja ta över din smärta önskar jag att någon bar min. Maktlösheten är min börda. Att se dig kämpa mot osynliga demoner utan att kunna hjälpa dig i striden får mig att gå sönder inuti. Jag önskar att du kunde säga mig vart det smärtar så att jag kan blåsa dina sår. Jag försöker istället beskyddande plåstra om hela dig, samtidigt som du försöker slå dig fri från både plåster och bandage. Det är ett krig vi utkämpar tillsammans, mot krafter vi inte känner till. Istället för att skydda dig och bära dig i min famn får du leda vägen, då jag inte vet vart den bär.

Jag som skulle bära dig på mina axlar och visa dig världen, i stället får du, mitt barn, visa mig din.

Det är helt okej att du är överaktiv på dagarna, att du har hundratals idéer och gör det svårt för mig att sitta still. Det är ok! Jag har accepterat det faktum att du lider av en underaktivitet och måste underhålla mig för att hålla dig vaken. Jag har accepterat det!

MEN vad jag har svårt att acceptera är natten. Vad f*n håller du på med??? Om du nu är så j-vla trött som det sägs så har jag lösningen för dig: SOV!!! Jag tycker inte att det är så mycket begärt, hur svårt kan det vara? Det är okej att grubbla, överanalysera och få idéer, men på nätterna?

Varje kväll är det en kamp mellan dig och mig. Du försöker hålla mig vaken med alla möjliga sorts tankar och idéer medan jag försöker att ignorera dig. Tillslut somnar du väl av ren utmattning antar jag. Men så fort jag öppnar ögonlocken så är du där igen, oavsett tid på dygnet. Pang, så sätts torktumlaren i huvudet på igen, trots att jag inte vill annat än att sova. Det är tröttsamt att leva med dig, det måste du förstå. Men eftersom vi förhoppningsvis har många år tillsammans kvar så måste vi försöka komma överens du och jag. Vi måste hålla ihop du och jag, vi är ett team.

Jag vet inte hur du ser det, men jag skulle vara tacksam om du typ kunde stänga av dig vid klockan 22 och gå igång igen vid 6 tiden på morgonen, jag kan till och med kompromissa med 23-05, vad sägs?

Tacksam för svar! (gärna omgående)

Det gör mig förbannad att inom mitt yrke, där vi dagligen träffar individer med ADHD problematik fortfarande har personal som ifrågasätter och misstror individer och deras diagnos.

-Jag tror inte riktigt på det där, alla har ADHD, det är överdrivet, alla har sitt lidande, sina svårigheter.

Ja jag håller med dig, alla har sina svårigheter, varför inte då prata högre om dem så att vi kan förstå och lära oss av varandra? Visst många människor kan känna att de passar in under diagnoskriterierna, men de som gjort utredningar har gjort flera tester, haft flera samtal som visar att svårigheterna hos dem är större än genomsnittet, så vad är det du inte riktigt kan förstå?

-ADHD är överdiagnostiserat!

Jag tror det är tvärtom, underdiagnostiserat. Och oavsett om det är det ena eller andra så har alla de som utreds valt att göra det för att de mår dåligt. Man söker sig inte till en diagnos för att det är ”inne” eller kul utan för att man behöver hjälp. Oavsett vad vi kallar det, eller gör åt det så har vi otroligt många människor som lider av psykisk ohälsa idag och det behöver vi göra något åt.

Vad du inte tänker på är att varje gång du ifrågasätter en diagnos, så också ifrågasätter du också andra människors lidande. Du trampar på människor som redan ligger. Får jag trampa på dig också?

Nu för tiden finns det alltid två sidor av allt, och man måste välja en. För eller emot diagnos, för eller emot medicinering. Men det enda jag kan säga är att jag är för hjälp och stöd! Jag tänker att livet inte är svart eller vitt, det finns hela tiden gråzoner där emellan. Varför måste man alltid se allt som rätt eller fel? Om vi nu är så rädda för att göra ”fel” så kommer vi heller aldrig att komma till punkten där vi gör rätt. Nej, då för då sitter man fast i en rädsla och där gör man ingenting.

Om det vi gör idag hjälper människor, kan vi inte låta dessa bli hjälpta, utan beskyllningar, anklagelser, skuld eller skam. Det finns ”busiga barn”, och det finns barn med ADHD, och det finns en jättelång skala där emellan. Om ditt barn får diagnosen ADHD och du får den hjälp och det stöd du har sökt för, hur kan det då vara fel? Personer som inte behöver hjälpen söker den inte!

Om du nu tycker att det sker en överdiagnostik så tycker jag att vi ändå får se det som att otroligt många människor söker efter hjälp, och alla dessa som gör det, mår dåligt. Många gånger kan det tyvärr krävas en diagnos för att få den hjälpen. Jag gissar på att det inte är många barn/ungdomar eller vuxna som går igenom långa utredningar och äter mediciner för att det är roligt, utan att de gör det just för att de behöver det.

Vi har tidigare inte haft den kunskapen vi har idag. Vi såg inte de barnen som behövde hjälp på samma sätt som vi ser det nu, vi visste inte hur de kände eller vad som var orsaken till deras beteende. Vi visste inte! Men det gör vi idag! Tänk om någon såg mig när jag var 7 år, tänk om någon förstod att jag hela tiden behövde nya utmaningar. Att det var för att jag alltid låg före som gjorde att jag senare hamnade efter. Tänk om någon såg mig när jag var 14 och ångesten förvandlades till ärr på mina armar, eller vid 21 när den tagit över hela min kropp.

Du är arg för att vi över diagnostiserar, kastar ut ”knark” till vem som helst. Men tänkt om det vi gör idag förändrar vår framtid! Tänk om de barn vi tidigt börjar medicinera och ger stöd slipper ett liv i utanförskap, missbruk eller kriminalitet. Eller tänk om vi ger den enskilda individen ett bättre liv! Tänk om dagens barn säger att det fanns någon som såg mig, det fanns någon som förstod mig, att de fanns en lösning på deras smärta.

 Tänk om vi gör rätt…

Många känner nog igen sig i känslan av ensamhet, både som anhörig och drabbad. Rädsla, sorg och skam. Att se sina barn må dåligt utan att kunna göra något åt det måste vara fruktansvärt! Har jag gjort något fel, kunde jag gjort något annorlunda? Psykisk ohälsa är idag den stora folksjukdomen. Borde vi inte kunna stötta varandra i stället för att lida i det tysta? Min  önskan är att ingen ska behöva stå där….ensam.

Kan vi inte tillsammans visa att det är ok att inte må bra, att vi stöttar varandra i ställer för att döma. Vill du vara med? Gör ditt eget smycke med texten ”aldrig ensam” (valfritt smycke och utseende). Ta gärna kort på din kreation och maila till mig jessica@nestorforlag.se eller lägg upp bilden på nestorforlags Facebook sida.