Blogg

Ska man berätta?

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Berättar du för ditt barn om du har diabetes, epilepsi eller ett diskbråck? Ja förmodligen förklarar du så gott det går. Men berättar du gör dem om du har ångest, en depression eller lider av socialfobi? Om nej, varför inte?

Jag vet att det är svårt och mörkt, och att vi ibland inte ens själva förstår, men har de inte rätt att veta? Det är inte helt ovanligt att barn förstår, känner eller ser mer än vad vi tror. Det är inte heller ovanligt att de tar på sig skuld, och tänker att ifall de blir snällare, duktigare eller lugnare så mår deras mamma eller pappa bättre.

Vissa psykologer menar att barn från 3 år och uppåt har rätt att veta vad som försiggår i vårt inre och att det är vårt ansvar att sätta ord på det. Och jag tänker att om vi vill att psykisk ohälsa ska blir mer pratbart så kanske vi ska börja där, hos barnen. Att redan när de är små visa att det inte är något som ska döljas eller något att skämmas över. Kanske ska vi redan där visa att det är en sjukdom likt alla andra…att man inte bara kan vara sjuk utanpå, utan också inuti.

Jag ska bara….

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Igår kom den till mig, PANG, slog till mig rakt i huvudet och sedan försvann den inte där ifrån. Det är ofta så de brukar komma, idéerna alltså. Oftast är det som en popcornmaskin i huvudet. Ideér poppar upp men lägger sig lika snabbt igen. Nackdelen är att jag många gånger är så impulsiv att jag hinner svara på väldigt många ideér, skicka ut offerter, skriva 10 sidor på den nya boken osv. Men sen sakta men säkert stannar idén av och försvinner.

Förra året fick jag en superbra idé under en promenad med hunden. När jag kom hem satte jag genast på datorn och skickade iväg ett mail till en person jag gärna hade velat dela min plan med. Efter någon dag när hon hörde av sig och ville veta mer så var min superidé helt borta. Jag kunde inte hitta den någonstans!

Men inte den här gången hoppas jag, vissa idéer slår ibland till hårdare än de andra, och denna är en sådan. Ja, jag vet. Jag skulle göra färdigt min uppsats först. Men ibland kommer det saker i vägen, som nu. Jag SKA göra färdigt min uppsatts! Jag ska bara titta lite på det här projektet först kanske till och med färdigställa det.

Att aldrig bli mätt…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Ibland tänker jag att jag bara borde sluta mata min hungriga hjärna. Banta den på information och låta den leva på svält. Min hjärna söker hela tiden nya utmaningar, ny information och den trivs med att hela tiden växa, men ibland tänker jag att det vore bättre för den att låta bli. Att låta den vissna, krympa ihop och sluta ta så stor plats.

En gång gick jag på en inspirationsföreläsning (som om jag skulle behöva det med mina redan alldeles för många idéer). Jag tyckte så klart att det var jätte bra, blev jätte inspirerad, blev så över motiverad att det kändes som att min hjärna inte längre fick plats inuti mitt huvud. Det var som en pingismatch med med ideér som for runt inuti.

Att sluta mata den när den redan är överfull borde vara så lätt….men ändå är det så svårt.

ADHD ett karaktärsdrag?

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Många ser ADHD som ett karaktärsdrag, en del av sin personlighet, och visst att vara en aktiv person, impulsiv eller att ha svårt att bibehålla uppmärksamhet, det är delar av din karaktär. Men när just dessa drag  går ut över din hälsa eller skapar svårigheter för dig i din vardag, då blir det en funktionsnedsättning.

Alla har vi dessa karaktärsdrag i högre eller lägre grad men om dessa inte bringar dig några svårigheter, då är det heller ingen funktionsnedsättning.

En funktionsnedsättning innebär att man har nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt. Det kan vara i olika grad och påverka livet olika mycket. Att ha en funktionsnedsättning behöver inte betyda att det alltid är ett funktionshinder. Funktionshinder och funktionsnedsättning är två olika saker. En funktionsnedsättning kan vara mer eller mindre begränsande beroende på vilka funktionshinder man upplever. Funktionshindret uppstår i mötet med omgivningens förväntningar och förutsättningar.

Om det finns förväntningar på att man ska klara av att samarbeta får man ett funktionshinder om man har svårt att samspela med andra. Om det bara finns trappor i ett hus uppstår ett funktionshinder om man inte kan gå i trappor. Om det finns en hiss i huset har man inget funktionshinder längre.

Jag har en funktionsnedsättning, men IDAG inget funktionshinder.

Källa funktionshinder 1177

När kärleken inte räcker till…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vi söker efter enkla svar. Vill hålla sanningen borta för att skydda oss själva. För att slippa känna det stora ansvaret, slippa känna oro.

Vi vill tror att missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa endast drabbar de svaga, de fattiga, de som tidigt hamnat snett i livet och dem som aldrig fått någon hjälp.

Vi vill tro att vi är skyddade, att våra barn är skyddade, av den borg vi byggt upp, av den kärlek vi har gett. Och visst många gånger är det så, men det är inte hela sanningen. Det spelar ingen roll hur mycket du älskar, eller hur mycket du gör för någon annan, du kan aldrig till 100% skydda en annan människa. Det finns andra omständigheter som gör att kärleken inte alltid räcker till….

Det är inget som drabbar sämre människor, sämre föräldrar. Det kan hända dig med, så sluta titta snett på dem som inte har samma rustning som du.

Dagen det drabbar dig är dagen då du önskar att du aldrig sett ner på andra…

 

Föräldraskapet, en ren njutning!

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Författarskap & skrivterapi av

-Mamma, mamma, mamma.

Barn måste ha någon automatisk sensor, man hinner knappt göra färdigt det man håller på med innan deras rop ekar i hela huset och man har fått någon ny arbetsuppgift. Hjälp mig, byt kanal, jag har inget att göra, jag är hungrig, jag är törstig, jag har tråkigt, osv osv.  Just när man tror att man är färdig med dagens sysslor, så kommer de självklart med fler. Dom sölar, spiller, kladdar och stökar ner, arbetsuppgifter tar aldrig slut. Jag är en robot som jobbar efter deras kommandon. Om min röv ens kommer i närheten av soffan så ljuder larmet direkt. De skriker så det skär i öronen och man får genast en ny order.

Dagens konstaterande: Barn är bäst när dom sover (i sin egen säng)!

Kan folk med ADHD inte klockan?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Fråga:Vad är det med personer med ADHD och tider egentligen. Varför kan de ALDRIG komma i tid?

Svar:När man har ADHD har man svårt för tider, glömmer och missar möten, är ständigt försenad. Ja så sägs det i alla fall. Jag kan bara tala för mig själv, men Jag kommer ALDRIG försent fast att jag har problem med tider, för mig är det åt andra hållet i stället. Jag vet inte hur klockan och tider funkar för dem som ofta kommer försent, men jag kan i alla fall förklara hur det funkar för mig.

Jag kan inte känna på mig hur långt tid saker och ting tar, därför är jag alltid ute i väldigt god tid. Jag kan klockan, men jag litar liksom inte på den. Om jag har ett möte i stan klockan 17 och min man säger att det endast tar 10 min att åka dit, så måste jag ändå ge mig av 30 min innan….och jag kan inte riktigt förklarar varför. För mig känns det som 30 min. Det är liksom så många små saker som ska göras. Gå till bilen, sätta mig i den, starta den, köra till stan, hitta parkering, parkera, gå ur bilen, gå till mötet. Det är ju massor av saker som ska göras, och jag kan inte få ihop dem till endast 10 min, utan minst 30 min. Fast att jag under hela mitt liv alltid var 15-30 min för tidigt till alla mina möten kan jag liksom inte lära mig av det.

Klockan är för mig inget problem idag, men det beror på vad jag jobbar med. För några år sedan hade jag ett jobb, där jag hade kanske 6 -7 olika möten per dag och jag skulle köra hem till dessa personer eller möta dem på olika ställen. I stället för att effektivt jobba gick ju flera timmar om dagen åt att komma för tidigt och att vänta in folk. Jag insåg dock problemet och slutade det jobbet ganska snabbt och vill INTE ha något liknande igen, just pågrund av dessa svårigheter.

Så att komma försent eller förtidigt behöver inte vara ett problem i vardagen, det beror på hur din vardag ser ut. Jag har haft den lyxen att kunna välja bort arbeten som inte fungerar med mina svårigheter.

Låt ALDRIG ångesten vinna!

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag vet inte varför, men igår fanns den där, närmare än vanligt. Ångesten. I löparspåret, i bilen, i tvsoffan. Från att jag öppnade ögonen på morgonen kände mig som ett byte, jagad, med ångesten ständigt flåsande i nacken. Hela tiden närmare och närmare.

Med kikarsiktet inställt lämnade ångesten mig inte ens för ett kort sekund. Jag hittade ingenstans att hämta andan, ingenstans att gömma mig. Så jag sprang och sprang, irrlöst omkring. Jag vet inte ens vad den vill mig, kanske njuter den bara av jakten, att se skräcken i mina ögon, eller av att känna att den har ett ständigt övertag i mitt liv.

Men ångest vet du vad! Jag gav mig ut i löparspåret trots att demonerna var bakom mig, i bilen när du satt på passagerarsidan och jag satt kvar i soffan trots att du ville skrämma mig där i från. Hur stor plats du än försöker att ta i mitt liv, så är det ändå mitt och jag tänker aldrig låta DIG ta det i från mig!

Trädgårdsliv -del 1

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

År 1: odlar i pallkrage. Sår morötter, majrova och sallad. Undrar om jag behöver sätta upp skyltar så att jag kommer ihåg vart jag lagt grejerna? Nej det ska ju inte behövas! Morötter i låda 1, majrova i låda 2, sallad i låda 3. Det minns jag!

Dagen efter: Allt glömt.

År 2: Sår morötter, rödbetor och spenat. Undrar om jag behöver sätta upp skyltar så att jag kommer ihåg vart jag lagt grejerna? Nej det ska ju inte behövas! Morötter i låda 2, spenat i låda 3, rödbeta i låda 1. Det minns jag!

Dagen efter: Allt glömt.

År 3: I år ska jag märka vart jag sätter alla saker så att jag minns det! Sår morötter i låda 1, sallad i låda 2 och bönor i låda 3. Går in i växthuset för att skriva skyltar. Kommer ut ur växthuset väldigt nöjd med min bedrift. Ställer mig framför lådorna. ????  Allt glömt.

År 4: Glömmer att så…..

100 sätt att dö på -Mitt liv med GAD

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

För att beskriva det så enkelt som möjligt, det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men det finns inga dagar utan ångest. Jag har STÄNDIGT en molande oro inom mig, enda skillnaden är att den kan vara större eller mindre och ibland orsaka kraftig ångest. Anledningen till oron kan variera, ibland vet jag inte ens varför, känslan sitter liksom fast i kroppen ändå.

Innan jag fick barn handlade oron mest om ekonomi, jobb, familj, och om huset eller bilen skulle gå sönder. Oftast fanns det ingen anledning till oro. Jag minns tex att jag kunde ligga vaken på kvällarna när jag nyss köpt hus för att jag var så rädd att vattenrören skulle gå sönder, det fanns inga tecken på det men det spelade ingen roll, allt som gick att oroa sig för åkte in i mina tankar och jag kunde inte få bort dem med egen kraft.

Efter att jag fått barn blev oron otroligt mycket starkare, och från och med dagen då min dotter föddes så har hon varit ett ständigt orosmoment. Jag är orolig för hennes hälsa, och vad som kommer att hända henne framöver i livet. Jag är också orolig över min egen hälsa och är rädd för att inte få vara med i mina barns liv. Jag har inte slutat att oroa mig för alla andra små saker. Nej, utan den här lite starkare oron har bara lagt sig som ett täcke över den mindre oron.

Jag har ständiga katastroftankar, och kämpar dagligen med att gå emot mina rädslor och min ångest. Hade jag låtit min oro styra mig hade jag inte gått utanför dörren, för där kan allt hända. Jag kan bli påkörd av en bil, misshandlad, rånad, bli träffad av blixten eller få ett flygplan i huvudet. Det spelar ingen roll om risken är minimal, i mitt huvud finns den där. Jag skulle inte våga åka hiss, simma eller gå ned för trappor. Jag kan inte gå över en bro, möta andra människor eller överhuvudtaget testa något nytt. Jag och min familj omkommer dagligen om och om igen i mitt huvud, på hundra olika sätt.

Jag kan inte ens tänka på allt min hjärna varnar mig för, för då skulle jag inte längre våga leva.