Allmänt

Känns galet egentligen att vi går mot jul. Samtidigt så skönt då jag har två veckors ledighet. Ska bli så härligt! Hoppas såklart att jag får väldigt mycket gjort under dessa två veckor.

Dottern ringde mig under min utbildningsvecka och berättade att de hade julpyntat hemma men var helt uppgiven för att vi inte hade julgardiner. Det var tydligen det som gjorde hela julen menade hon och att detta skulle förstöra hela hennes barndom. Min första tanke var att jag verkligen MÅSTE köpa juldukar och julgardiner, men nästa tanke jag landade i var att om bristen på julgardiner kommer vara hennes hemskaste minne från hennes barndom så måste hon ändå haft en ganska bra sådan. Värre kan man ju ha det 🙂

Ska villigt erkänna att vi är ganska dåliga på julpynt här hemma. Vi har självklart stjärnor, stakar och tomtar men det är inget jag lagt ner hjärta och själ i. Skulle kunna bättra mig på den fronten, för mina barns skull 🙂

I morgon bär det åter iväg till malmö. Sista tillfället för denna termin. Det slår mig så här när jag ser tillbaka på året hur tufft resande är för mig. Det verkligen tär på min energi. Jag är en hemma människa. Punkt slut. Trots detta mår jag just nu oerhört bra. Det känns som att jag kunnat sätta punkt för flera saker samtidigt vilket alltid är en lättnad för mig.

Det slog mig också härom natten att jag förra året i december hade skrivit på papper för att gå terapiutbildningen och detta året i december har jag skrivit på papper för egen lokal. Undra vad jag kommer hitta på för nytt nästa år?! Skämt åsido så befinner jag mig ständigt i utveckling, ibland får jag påminna mig själv om hur uttröttande det faktiskt är att hela tiden utmana sig själv, även om det på många sätt är roligt. Jag behöver stå still ibland (även om jag inte tycker det själv). Kanske är det nästa sak att öva på, sätta som mål? Att inte hela tiden utmana mig att växa, utan att ibland stanna upp och vara nöjd?

Nej, vem försöker jag lura? Det kommer aldrig hända! Torsdagkram till er!

Alltså 10 år, hur mycket hinner hända på den tiden. Jo det ska jag berätta för dig!

Jo man hinner bland annat gifta sig och byta jobb vid fem olika tillfällen. Från boendestödjare till behandlingssekreterare, till projektansvarig, till programledare på kriminalvården och slutligen till frivårdsinspektör.

Man startar en blogg där man skriver ett blogginlägg som delas över tiotusentals gånger vilket väcker både glädje och ångest. Man får förfrågan om att göra in film om ens text och ilar iväg till Göteborg för filminspelning.

Efter denna filminspelning får man ännu mer kärlek och fina meddelanden. Och både hjärtat och hjärnan blir överstormat av känslor.

Man startar ett företag, ger ut tre böcker och börjar att föreläsa för större publiker än man trodde var möjligt, och man känner sig hiskeligt rädd och liten ju större plats man tar.

Man är med i tidningsartiklar och radioprogram och ser två ganska små barn bli stora.

Man tappar tårtor. Ser hundar lämna ens liv och andra komma in i det. Man slutför en magisterutbildning och hoppar på en steg 1 utbildning, skaffar en lokal till ens företag och gör drömmar till verklighet. Man hittar en ny vän, men framför allt så hittar man sig själv… på en annan plats än den man var på för tio år sedan.

Magiskt ändå, vad stor jag har blivit. Vuxen, växt med flera centimeter. Om jag tittar på allt jag tagit mig igenom, vågat och gjort under de här tio åren så blir jag än mer trygg i att jag kommer att vara där jag vill om tio år till. Om du skulle ha frågat mig för tio år sedan vart jag förväntade mig att vara 2020 skulle jag inte haft en aning. För en sak har hela tiden lett till en annan, utan att jag varit medveten om det eller planerat det. Så dröm stort och gå framåt, tids nog är du där. <3

Måste nog säga att november kanske varit den värsta månaden på året. Känns som en enda stor grå väntan. Jag har väntat på saker i alla delar av livet. Så otroligt tungt och tråkigt.

Företag:

November har bara varit en väntan till December där jag skulle få min nyckel till företaget. Jag har fantiserat och drömt om den där lokalen så mycket att man knappt kan tro att den är verklig. Jag har ju också anlitat Malin för att göra ”brandning” åt min nya del av företaget och där har jag också fått vänta och vänta och vänta. Hon har haft fullt upp och av flera anledningar har arbetet med min brandning försenats så jag har suttit som på nålar i en hel månad känns det som. För en person som avskyr att vänta kan ni ju gissa hur det har påverkat mig.

Jobb:

På jobbet har jag väntat på utbildningen jag nyss var på. Så ÄNTLIGEN är väntan över. Förlåt för att jag skriker men jag är exalterad. Från och med nu kan jag köra igång jobbet jag ska göra kommande år. Ska bli så otroligt kul och skönt. Yay!!

Utbildning:

Jag hoppade ju över utbildningsdagen i november på grund av att jag hade en utbildning med jobbet en hel vecka. Det känns fortfarande som rätt beslut. I december väntar en sista lektion sedan börjar ett år av handledning vilket jag ser otroligt mycket fram emot!

Personligt:

Den där väntan har ju känts outhärdlig för mig så jag har faktiskt mått ganska kasst. Fick ett bryt en dag och bröt ihop efter en klient på jobbet. Visserligen var han ingen vidare trevlig men jag tror inte att det handlade om det utan mer att jag måste hålla ihop mig själv i väntan på saker och att jag har så inihelvetesjävlasvårt att klara det. Jag tror att normal populationen har svårt att förstå hur jobbigt VÄNTA är. I december vill jag radera det där jävla ordet ur min vokabulär. Tänker fan inte vänta på något mer. Punkt!

Inför December:

December kommer förmodligen handla om att sätta mål och bygga rutiner för nästa år. Jag har kommit ett steg närmare mina drömmar men är noga med att inte springa för fort fram. Jag har en föreläsning i december som ska bli skön att få gjort för att sedan börja om året från schratch. Mitt mål är att bygga samman mina två verksamheter och ha en stabil grund för företaget som jag sedan 2021 kan arbeta hårdare i från. Skolan måste fortsätta vara prio ett det kommande året. Men efter det, ja då smäller det.

Tänkte bara bjuda in er på ett tjuvkik i mitt relativt tomma terapirum. Än är det fortfarande ganska möbeltomt och det saknas både tavlor och gardiner. Men det spelar ingen roll. Jag är kär och känner att jag älskar att vara här även om rummet inte är helt redo för att ta emot omvärlden än.

Jag drömmer om ett mjukt rum som mina klienter kan landa i. Dom ska känna sig hemma, fast dom är borta, och lättade även om de kommer att komma innanför dörren nedtyngda.

Jag vill att både dofter och ljus ska påverka personen i rummet, ibland upplyftande, ibland lugnande. Och jag drömmer och workshops, kurser, middagar och myskvällar. Att samlas ett gäng tjejer på min gröna matta och bara andas ut.

Det här är ett rum att landa i, som tar emot dig, oavsett hur du mår. Väggarna smeker dig och luften viskar: det blir bra. Och du tror på orden, även om dina känslor hävdar motsatsen, idag.

Vilken vecka

Jösses. Trodde nästan inte jag skulle överleva den där veckan. Skämtar inte när jag säger att jag aldrig någonsin har mått så där dåligt. Jag vet att jag kämpade emot min kropp och det hela gjorde mig ledsen men jag kände att utbildning var viktigt för mig, eller faktiskt inte bara för mig utan för hela min verksamhet. På torsdag morgon när jag faktiskt började känna att jag mådde lite lite bättre började jag blöda näsblod vid frukosten.

Det gjorde mig rädd då jag alltid ser näsblod som en varningssignal. Det betyder ofta ”bromsa in”. Jag tog det på allvar och pratade med utbildarna för att se om det fanns någon som helst möjlighet för mig att lämna kursen tidigare utan förlora möjligheten att arbeta i programmet och det gick med på att släppa mig några timmar tidigare på fredagen. Vilken lättnad.

När jag skulle lyfta telefonen och ringa chefen för att meddela att jag kommer lämna utbildningen tidigare bryter jag ihop. Jag känner verkligen hur dåligt jag mår, hur jag har offrat mig, min hälsa. Att hålla ”ihop sig” en hel vecka tar verkligen på krafterna.

På fredagen mådde jag bättre. Nästan oförskämt bra. Första dagen utan varken feber eller alvdeon. Men jag får ont i bröstet av minsta ansträngning och blir anfådd av att bara prata med människor. Känns som det blöder i mitt bröst.

På tåget hem kommer åksjukan direkt. Jag blundar och fantiserar om att vara hemma. Jag fryser mellan tågbytena. Förbannar mig själv att jag åkte utan vinterskor, mössa och vantar, men mer förbannar jag tåget då jag inte hinna tina upp mellan resorna.  Känner mig mer eller mindre som en isbit.

På tredje tåget är jag en timme hemifrån, det känns nästan som hemma. Det plingar till i telefonen, det är ett mail från sonens lärare som säger att han varit i ett bråk i skolan, igen. Hon berättar att han varit ledsen och hade tänkt att springa hem, när jag läser sista stycket kommer tårarna utan att jag ens hinner stoppa dem ”det kom också fram att Gibson saknat dig denna veckan när du varit bortrest, så han var lite känsligare än vanligt trodde han”. Från fint rinnande till forsande.

Det brukar gå bra för mig att vara borta. Har en förmåga att kunna stänga av massa känslor (både på gott och ont). Men det krävs inte mycket för att öppna på den där känslodörren så väller dem ut och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Idag har jag semester och jag ska sitta i lokalen och vänta på att Ikea dyker upp med lite möbler samtidigt som jag ska förbereda en föreläsning jag ska hålla i veckan. Jag är tacksam för att jag överlevde helvetsveckan och ser fram emot dagarna jag har framför mig. På något sätt känns det som att det är nu det börjar, livet. Och jag ska njuta av det, som aldrig förr.

Önska er en fin vecka!

Jessica

Att börja om

Tänkt vad skönt det är, att alltid kunna få börja om. För i de flesta fall får vi faktiskt det. Det är tillåtet. Varje sekund, varje dag. Att göra en ”restart”. Många glömmer det, och vågar därför inte ta ett endaste steg framåt, i rädsla för att gå fel. Men oftast kan vi backa, eller vika undan åt ett annat håll. Ett beslut står inte alltid fast, varar inte för alltid. Det är ok att ändra sig, ibland hela tiden.

Jag gör omstarter, titt som tätt. Både vad gäller mig själv och mitt företagande. Jag försöker starta om och hålla en bättre kost, bättre motionsvanor och ibland startar jag om för att förändra mina tankar när jag känner att jag fastnat eller när det vänder sig åt fel håll. Och när det kommer till företaget, ja herregud vad jag har startat om. Bytt utseende, loggor, sålt företag, startat andra. Och nu är jag där igen. I en omstartsprocess. Och jag älskar det! Jag försöker bygga en ny del av mitt företag, och när det är klart kommer en helrenovering göras av denna del också. Vilket jag ser så otroligt mycket fram emot!

Att börja om ger dig ny energi. Till att orka köra på, blomma, vara den du vill bli. Precis som naturen går allt i cykler. Den vilar också, för att göra en omstart, och börja om. Vart är du i din cykel nu? Har du tappat alla dina löv, lider du brist på energi? Det är ok, men fastna inte där, låt solen komma fram igen, starta om.

Du kan byta jobb, vänner, pojkvän. Det mesta du inte är nöjd med går faktiskt att förändra. Bara du vrider nyckeln, och startar om.

Pojken med guldhjärtat

Min son. Den där lilla pojken med det där stora hjärtat som ibland kan vara så tungt att bära. Den där lilla individen som samtidigt är så stor, och ofta sätter andra före sig själv. Han som snabbt är den som hjälper till, öppnar dörrar, bär tunga kassar eller drar ut stolen så att du kan sätta dig. Han som alltid ser när någon är ledsen. Som direkt vill torka tårar, sträcka ut en hand. Han som hellre vill skänka till andra än att få själv. Han som alltid viker ner sig för någon annan, som övar på att få sin vilja fram men inte har kraften att bära någon annans besvikelse.

Denna fantastiska pojke som alltid är varm, glad och har nära till skatt. Han som glädjer andra med sin charm och blotta närvaro.

Om du bara visste hur värdefull och fantastiskt du är! Oavsett vad som händer i framtiden, hur du växer upp, hur du kommer att bli. Så kommer du alltid att vara han -pojken med guldhjärtat.

Jessica

Välkommen till hobbykreatören

En av världens bästa människor har blivit med företag!! Och jag som inte trodde att hon kunde bli mer fantastisk, förstår inte hur vi ska få tiden att gå ihop nu då vi har tusen saker att prata om redan INNAN hon startade företag. Men eftersom företagande är min stora passion och intresse så vet jag inte hur jag ska hinna göra annat på dagarna än att snick-snacka med henne om företag OCH om livet i övrigt. Nu ska man inte bara uppdatera varandra om måendet, livet, drömmar (med inslag av vår svarta humor som får mig att skratta så jag kissar ner mig). Nu ska vi också hinna prata strategier, företagande, kreativitet och hjälpa och stötta varandra vad gäller att planera produkter och workshops.

Hjärnan svämmar över av alla tankar och idéer!

Jag lovar att detta bara är starten på något stort. Jag hoppas att hon liksom jag kommer känna att hennes företag är hennes bebis och är det som får henne att växa och utvecklas (samtidigt som man skrattar OCH sliter sitt hår). Japp, välkommen till galenskapet Therese. Hehe..

Så passa på och följ världens bästa männsika (lovar att du kommer att älska henne lika mycket som jag). Hon finns både på Facebook och Instagram men håll också gärna utkik på hennes hemsida där hon även bloggar och kommer uppdatera er vad som händer inom företaget.

Vill också passa på att ge er ett personligt julklappstips/eller present som jag tror att ALLA skulle uppskatta och bli glada över, eller i vilket fall blev jag det när jag fick en ”feelgood-karta” av bästisen som present. Den gör inte bara väggen fin utan är också en perfekt påminnelse till vad du kan göra när du känner dig lite nere. Beställ en anpassad feelgood-karta med självvalda färger och text anpassad till just din vän av hobbykreatören eller kanske har du förslag till en annan bild hon kan måla upp till dig som du kan ge bort? Kontakta hennes för tankar/ideér eller frågor till kontakt@hobbykreatoren.se eller kontakta henne här.

Så välkommen till hobbykreatören! Och hobbykreatören, välkommen till världen!

Jessica

Alltså jag blir aldrig sjuk, aldrig. Men plötsligt händer det, det som inte får hända. På väg till en veckas utbildning kickar febern och hostan från helvetet igång. Över 30 mil hemifrån och man varken vill eller kan vända om.

Exakt så här kände jag mig..

..men efter lite alvedon förvandlades jag och kunde till och med klämma fram ett leende. Och trots att jag klarade dagen kändes det allt annat än ok. Det är helt emot mina värderingar att gå sjuk till jobbet, i alla fall så sjuk. Jag får i princip aldrig feber och när jag väl får det så betyder det sängläge. Både för min egen skull men också för andras. Känns pinsamt att bära smittan vidare. Så det kändes jobbigt att tvinga sig till utbildningen, av flera anledningar. Nu har jag inte ätit alvedon på ett par timmar och än har febern inte kommit tillbaka så jag håller verkligen tummarna för att vinden har vänt.

Jag avskyr att vara sjuk men blir samtidigt tacksam för påminnelsen om hur bra livet är. För i feberfrossan skiter jag faktiskt i allt annat jag dagligen oroar mig för. Min enda önskan där och då är att få bli frisk. Jag blir påmind om hur bra jag mår, hur fantastisk min kropp är, och hur inget annat egentligen är viktigt.

Så det var det enda jag vill påminna dig om denna kväll. Har du hälsan har du allt du behöver. Finns egentligen inget annat att önska sig. Punkt.