Årsarkiv: 2015

Varför är du ledsen, varför mår du dåligt, kunde min man frustrerat fråga mig i början av vårt förhållande. Mitt svar var alltid att jag inte visste. För honom var det inget svar. Man måste alltid veta varför, man kan inte må dåligt utan anledning menade han. Men jo, det kan man.

Jag tror inte att jag funderade så mycket på varför innan jag träffade honom. Jag var liksom van att mitt mående gick upp och ner oavsett yttre omständigheter. Ofta hade det istället ingen yttre påverkan alls. Jag var ofta ”lycklig” men kunde ändå sitta och gråta.

I början gjorde det min man förtvivlad och förvirrad. Har jag gjort något, har det hänt något, är det något som inte är bra? Varför, varför varför? Han ville ha ett svar, men jag kunde inte ge honom något.

Det var först när han började ”ifrågasätta” mitt mående som jag också började göra det. Varför har jag så ont inuti mig när allting utanför mig är bra? Det är som att bo på ”lyckliga gatan” full av osynliga slukhål, och oavsett vilken väg jag tar ramlar jag förr eller senare där i. Men på min mans väg finns inga djupa hål. Det finns gropar som han ibland kan snubbla i. Stunder då han ramlar, blir arg, svär, men reser sig lika snabbt upp igen.

Mina gropar är som djupa hål som slukar hela mig och hur mycket jag än kämpar för att ta mig upp åker jag hela tiden tillbaka ner, allt är mörkt, svart och jag vet inte ens åt vilket håll jag ta mig ut. Tills jag plötsligt en dag vaknar jag upp och befinner mig bredvid hålet. Jag kan förundrat titta ner i det, säga oj, hur hamnade jag där. Jag förstår inte hur jag kan ha ramlat i, men inte heller hur jag kom upp.

Mitt liv har alltid varit fyllt av vänner, ändå har jag alltid känt mig utanför. Jag minns när jag var riktigt riktigt liten. Hur jag hellre tittade på än var med. Hur jag hellre fyllde dagarna med lektioner istället för raster.

Lektionerna fyllde en funktion, en struktur, jag kunde förstå dem. Men på rasten kunde vad som helst hända. Anna som jag alltid lekte med kunde helt plötsligt leka med Emma. Den leken vi lekte förra rasten var enligt de andra flickorna inte längre rolig, och vad betyder det egentligen när Lisa tar Sara i handen, att jag får hänga efter eller att jag inte längre får vara med?

På rasterna behövde man ta för sig, vara snabbast, skrika högst eller vara roligast (jag var inget av det), medans man på lektionerna bara behövde vara tyst. Jag var tyst.

Rast för mig betydde att ständigt ha ont i magen, att inte veta vart man skulle ta vägen. Det kändes som att jag kunde läsa rubrikerna men hela tiden missade det finstilta. Det där som var den viktigaste biten och som alla andra förstod utom jag.

Det kändes som att jag förstod pojkar bättre. Pojkar som sade saker rakt ut, lekte lekar man kunde förstå. Pojkar som aldrig viskade eller fnittrade. Jag var mer som dem.

Känslan har suttit i mig även som vuxen, oavsett hur mycket vänner jag haft runt mig har jag alltid känt mig utanför. Jag ogillade till och med rasterna när jag gick på högskolan, istället för att hänga med klasskompisarna drog jag mig undan, satte mig på biblioteket eller tog en promenad för mig själv.

Att känna sig ensam och utanför handlar inte alltid om att vara mobbad, om att inte bli inbjuden till leken eller om att inte få vara med. Att känna sig ensam och utanför kan också innebära att man inte förstår situationen fullt ut, att saker och ting inte känns begripligt och förutsägbart. Man kan då välja att vara utanför pga rädsla för att göra fel, rädsla för att inte kunna hantera situationen, eller av rädslan för att bli missförstådd, utskrattad.

Man kan välja att sätta sig själv utanför för att det gör mindre ont att själv ta ett steg tillbaka än att bli utknuffad av andra.

Sitter och transkriberar intervjuer och slås av sakerna som sägs. En tjej jag intervjuade förklarade sitt ”felaktiga beteende” med att ”man bara vill täcka över det som gör ont”. Jag tänker på hur ofta vi möts av just det, personer som vill ”täcka över” saker som gör ont, personer som inte hittar bättre strategier. Missbruk är ett sådant exempel, ingen vill leva ett liv som beroende. Beroendet täcker över andra saker som gör ont. De flesta skulle inte heller välja ett liv i kriminalitet om de skulle känna att det hade ett bättre alternativ.

Personer hittar sina egna strategier för att överleva och dessa strategier är inte alltid bra, men det är det enda de har. Vi borde lära barn tidig olika problemlösningsmodeller samt strategier för att hantera olika svårigheter i livet. När jag var tonåring och skar mig i armarna var det för att jag inte visste hur jag skulle hantera min ångest, ingen hade visat mig det och jag hittade en egen lösning. Den lösningen var ingen vidare bra men jag hade INGET annat sätt. Idag är jag 35 år och fortfarande har ingen presenterat en alternativ lösning för mig. Nu skär jag mig visserligen inte längre utan har försökt att hitta andra knep och uppenbarligen lyckats då jag inte är fast i beteendet längre. Men vissa personer kommer sig inte ens för att leta! Vi måste därför bli bättre på att visa på alternativ, erbjuda möjligheter, chanser. Det handlar inte om att ”skärpa” sig. Vi måste sluta tro att ”de kan om de bara vill”. För många gånger är det inte viljan som är problemet.

Vi får inte ge upp på dessa personer, vi får inte tro att de inte kan eller inte vill lyckas. För det kan de, vi behöver bara visa dem andra alternativ.Om du ger upp tron på dem kan du räkna med att de själva förmodligen gör det också.