I fredags bar det i väg. Första skoldagen. 04.30 ringde klockan. Eller ja, den  hann ju aldrig ringa. Jag var som ett barn innan julaftonsmorgon. Full av förväntan, tror inte att jag sov en blund. Det gör jag på tåget intalade jag mig själv. Men vem tror jag att jag är? Har aldrig någonsin kunnat somna på buss eller tåg, så inte heller nu.

Jag kommer hinna få gjort massor på tåget tänkte jag i nästa andetag. Men hur mycket hinner man och orkar egentligen utan sin sömn? Lite läsning av skollitteraturen fick jag i alla fall gjort. Det gick för stunden men jag gissar på att det inte fastnade.

Efter några timmar var jag framme i Malmö. Och där väntade våren. Det blev ett kärt återseende! Jag hittade kurslokalen snabbare än vad jag trodde så jag hann med en liten morgonpromenad i ett sömnigt Malmö.

Det är en sådan otroligt vacker stad. Blir jag någonsin tvungen att bo i en storstad så får det bli Malmö, helt klart. Vi försökte göra oss bekanta lite grann på morgonkvisten. Jag kommer ändå åka dit regelbundet i två år så det kan ju vara bra att hitta lite längre än bara till hotellet.

Jag kör alltid den att jag tittar på klockan, går rakt fram och vänder efter halva tiden (det har hänt att jag går fel ändå) och är väldigt beroende av google maps. 

Men den här gången hittade jag tillbaka i god tid. Jag tror vi var ca 17 stycken i klassen. En härlig blandning av individer. Allt från läkare, arbetsförmedlare, någon studerande och så lilla jag.Dagen gick åt till att lära känna varandra, få reda på hur upplägget kring kursen skulle se ut och börja prata om grunderna i KBT. Jag kan känna ett litet motstånd i mig själv mot KBT, jag hoppas att det släpper. Inte mot själva KBT utan mer att jag vet att jag har så otroligt svårt att följa en mall, tycker det är så otroligt mycket lättare att följa en människa. Men att utföra KBT på egen hand verkar otroligt mycket lättare än de manualer jag har på jobbet som är helt låsta.  Och det är ju en lättnad.

Efter skoldagens slut var man mör i både huvud och kropp. Men modig som jag är vågade jag mig ut på en promenad till. Kom på vägen tillbaka till hotellet på att det var fredag och frågade mig själv om jag skulle köpa något gott. Blev helt förvirrad av malmös stora utbud vilket slutade med att jag köpte choklad på pressbyrån och åt upp alldeles för fort. Blev inte alls som jag tänkt mig.

När jag skriver det här är det Lördag. Jag sitter i hotellsängen och väntar på en ny skoldag. Egentligen skulle jag sitta och renskriva mina anteckningar men av någon konstig anledning hamnade jag här inne i stället. Jag ser fram emot dagen och jag ser fram emot att komma hem (22.00 i kväll) och få en ledig Söndag med min familj. På måndag bär det av till Borås för ett sista handledningstillfälle med arbetsgruppen jag arbetat med.

Jag kommer att komma hem med en större lugn och trygghet i min mage nu. Det är jag säker på! Och också en ännu större kärlek till Malmö. Det ligger så mycket spännande framför mig att jag vill nypa mig i armen. Tänkt att jag är här nu…på det där stället jag bara besökt i mina drömmar.

Kom hem från Malmö vid 22.00 igår kväll. Riktigt slut i både kropp och knopp. Hade en plan att idag vara snäll mot mig själv, knappt gå ur soffan och varken motionera hjärna eller kropp. Men istället ville familjen ut på en springtur och jag är väl inte den som är sen med att hänga på. Det var länge sedan jag sprang. Minns faktiskt inte när det var. Men har saknat det, längtat efter det, och tänkt att det är något jag borde ta tag i. Men ni vet, när energin inte är där. Då känns löpsteget mer som ett stort hinder än som ett steg, och jag har inte varit ens nära att ta mig över det där jätte hindret. Även om det så gott som dagligen funnits i mina tankar.

Unnade mig världens godaste raw minisemla

Det blir ju en ond spiral det där med trötthet. Ju tröttare man är, desto mindre rör man sig, och desto mer trött bli man. Känslan både efter och under passet var underbart. Jag njuter fortfarande, fast att jag intagit soffläge.

Fick en liten kick av att hitta raw food house i Malmö. Min kropp började plötsligt skrika efter grönt och i tankarna finns det återigen planer av att föra in mer av det i mitt liv.

Jag vet just nu inte om jag ska ge min hjärna en motionsrunda och läsa klart resten av min skolbok, eller om jag ska låta bli. För ibland är det ju det man vill allra minst, som man behöver allra mest…som tex den där springturen, eller en grön smoothie.

Hoppas ni haft en fin helg!

Att lyssna på sina tankar är som att dansa med vargar. Man riskerar alltid att bli biten. Även om tanken ser snäll och vänlig ut kan den komma åt dig från oväntat håll.

Man har alltid en flock kring sig, men det ända man ser är alfahannen, den som är dominant. Den tar lätt över alla andra, även om det inte är den du gillar bäst. Det kan hända att du inte gillar den alls. Ändå låter du den leda dig genom livet.

Att välja någon annan känns svårt. Du är rädd att tanken biter dig i ryggen när du vänder dig om, eller att hela flocken oväntat vänder sig emot dig.

Flocken av tankar påverkar din dag, mer än du vill erkänna. Och du kanske inte ens ifrågasätter dem, väljer vem du vill umgås med. Utan bara följer med som det flockdjur du är.

Har du tänkt på att det inte alltid är de tankarna som är starkast som är bäst, eller ens har rätt. Att de kanske leder dig åt helt fel håll eller gör dig olycklig. Eftersom tankarna känns starkare än du själv vågar du inte ens stå emot. Du är undergiven, rädd för att fly, titta åt ett annat håll.

För att du ska ta dig ur din situation måste du stirra alfahannen i ögonen, ifrågasätta allt hen säger och gör för att själv bestämma vad som är rätt. Du har rätt att välja en flock på egen hand. Att kunna dansa med förbundna ögon utan rädsla att trampa någon på tårna.

Jag vill påminna dig om att du bär på en styrka, att du är en varg bland de andra och kan förändra din situation lättare än du tror. Det är i tanken din styrka sitter, inte i dina muskler. Den som är störst är inte alltid bäst. Men den som reflekterar över sin situation, tar ansvar över den, är den som vet mest.

Vem älskar du och vem älskar dig?

Jag har tänkt på mitt hjärta mer än någonsin de senaste månaderna då jag öppnat upp det för andra människor mer än vad jag någonsin tidigare gjort. Det har fått mig att reflektera över mina känslor. Jag har märkt hur bekvämt det har varit för mig att hålla mig undan, vara för mig själv. För man slipper rädslan att bli utnyttjad eller sårad. Att inte bry som om andra har varit ett försvar, för då slipper jag oroa mig, bli påverkad av vad andra tycker och tänker. Att älska andra människor, att på riktigt ge av sig själv, är obekvämt. Det får mig att känna mig sårbar, blottad. Jag har lätt att umgås, få vänner. Men att på riktigt släppa in någon i mitt hjärta. Det gör jag bara inte…lättvindigt.

Jag ser idag att jag i åratal gjort det lätt för mig själv. Att jag varit feg. Levt på låtsas. Eller egentligen inte levt alls.

Jag har hela tiden vetat vad mitt hjärta saknar. Men ändå valt att inte ge den det den önskar av rädslan av att det hade gjort för ont. Att följa sitt hjärta är så lätt sagt men svårt gjort. För vårt eget försvar är ofta det starkaste vi har, och även om vi har en vilja att bryta ner det är det inte alltid vi lyckas.

Jag känner att mitt hjärta har växt, lärt sig något nytt (och svårt) under året

och den känslan önskar jag dig också. Att komma nära människor handlar för mig inte bara om att lyssna på deras problem. Utan också deras drömmar och mål. Det kan vara mycket svårare att prata om än vad vi tror. Det slår mig att folk oftare har lättare för att dela sorg med andra människor än att dela glädje. Och jag tänker att de är de där människorna som du kan dela din glädje med, som på riktigt blir glada för din skull är dom människorna som älskar dig på riktigt. Hur många sånna har du kring dig? Kan du räkna dem på en hand?

Har du någonsin reflekterat över vem du på riktigt älskar, och vem som på riktigt älskar dig?

Glad alla hjärtans dag!

Tidigare alla hjärtans dag inlägg:

2018

Vad får ditt hjärta att slå

2017

Var är ditt hjärta?

2016

Ta hand om ditt hjärta

2015

Ta hand om ditt eget hjärta

Love of my life <3

Hej livet, jag vill bara säga att jag inte tar dig för givet. Jag uppskattar dig varje dag, varje sekund, även om jag inte säger det högt.

Hej livet, hur mycket av dig har jag kvar? Du är den enda kärlekshistoria jag inte vill ska ta slut så varför får du mig att tvivla.

Hej livet. Jag vill att du varar för alltid. Jag vill slippa jaga dig, ta hand om dig och vara rädd för att du försvinner.

Hej livet. Vem är jag utan dig? Vem är jag om du tar bort allt jag älskar från mig?

Hej livet. Stanna i min famn. Låt mig aldrig mer trilla, gråta över ditt namn.

Hej livet. Jag ser dig i mina älskades ögon. Jag ber dig stanna kvar. Om jag bara får äga ett endaste ting så är det dig jag spar.

60 000 på 6 månader

10 000 kr i månaden.

2500 kr i veckan.

358 kr om dagen

Jag vet inte vad som hände men plötsligt åkte offerkoftan av, nu jävlar, pang, så var motivationen och energin tillbaka. Jag förstår så klart att jag tappade balansen när livet inte blev som jag hade tänkt mig och målen kändes för stora för mig att nå. Men att tappa greppet helt?

Jag har inte mediterat på en månad då mitt abonnemang på appen jag gillar gått ut, kanske hör det till saken, men i veckan satte jag mig för första gången på länge och mediterade och plötsligt kände jag mig ”back on track”. Jag satte mig genast och gjorde delmål för att hitta en gräns som faktiskt känns möjlig att nå och det är ju att betala in kursen terminsvis istället för hela summan på en gång. Det innebär att jag på sex månader behöver få ihop sextiotusen. Jag vet att det inte är omöjligt. Har gjort det förut, men att jobba under press, det känns omöjligt.

Men jag är inte den som ger upp. Bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls. Jag hoppas därför att ni vill vara med mig som stöd på denna resan, för jag gissar att jag kommer att behöva lite peppande rop på vägen.

Ok 60 000 på sex månader, hur ska jag lyckas med det? Lite workshops, några föreläsningar och några e-kurser så är det snabbt gjort. Grejen är sällan vad man ska sälja utan hur man ska sälja. Det där med att föreläsa, hålla kurser är sällan ett problem för mig, men att sälja, marknadsföra eventen känns som döden. Men jag ska försöka ta mig igenom döden under dessa sex månader. Och om jag lyckas… ja då är det bara att köra på sex till.

Något som jag skulle vilja göra och hoppas att få möjligheten till är att hålla en workshop på en arbetsplats om hur de skall kunna använda terapeutiskt skrivande för att minska stress och sjukskrivning. Det finns flera övningar och sätt för att snabbt räta ut tankar och känslor som kan uppstå i din arbetsvardag.

Om du vill hjälpa mig på traven (skulle jag vara evigt tacksam) så tipsa din chef eller arbetsledare om att jag gärna besöker er arbetsplats på APT eller personaldag för att lära er allt jag kan om hur ni skall kunna bli effektivare och må bättre genom terapeutisk skrivande eller varför inte en föreläsning om psykisk ohälsa?

Blir självklart även glad om du kommer på workshops, föreläsningar, köper e-kurser eller ger bort någon av mina produkter till dig själv eller en vän. Blir också oerhört tacksam om du sprider informationen om mina aktiviter eller produkter vidare.

60 000 på 6 månader? Japp, nu kör vi!

Veckans bästa:

Förutom helgens mys som alltid hör till favoriten på veckan så var torsdagen en riktigt bra dag då jag höll i livspondus för mina fina kollegor. Jag älskar klokheterna som kommer fram när man sitter och reflekterar, och att få hålla i något som får mina medarbetare att må bra känns fantastiskt. Att kunna ge dem en andningspaus i vardagen är glädjefullt även för mig. Känner mig som jultomten varje gång 🙂

Veckans sämsta:

Kan inte finna något direkt dåligt med veckan. Det får väl vara det gråmulna vädret då. Eller när programbesöket jag väntade på uteblev. Blir alltid en tråkig urladdning när man sett fram emot något som inte blir av.

Vad jag ser fram emot kommande vecka:

På fredag åker jag till Malmö! Wohoo som jag längtar. Klockan 5 på morgonen sätter jag mig på tåget från Öxnered och klockan 10 (ska jag förhoppningsvis vara framme) för då startar första kursdagen igång på min utbildning. Fredag och lördag sitter jag i skolbänken och det ser jag sååå mycket fram emot. I veckan vet jag att jag kommer att brottas med katastroftankar så som ”tänk om tåget är försenat, inte går, eller tänk om jag blir sjuk.” Det är mer regel än undantag med sådana tankar när man ser fram emot något. Jag håller tummarna för att dagarna fram till fredag går i en rasande fart!

Jag jagade katten med kameran i helgen. Det gick lugnt till eftersom han valde att ligga still. Alltså jag är galen i djur. Kan bara sitta och beundra dem i evigheter. Jag får också starka lustar av att äta upp dem (på ett kärleksfullt sätt). Konstig känsla när man är vegetarian. Vill liksom stoppa allt jag älskar i min mun. Det lät ju lite fel…men hoppas att ni förstår vad jag menar.

Vem vill inte suga på den här lilla näsan liksom?

Vi fick också finbesök i helgen (och det älskar jag också). Fick dock inga lustar av att äta upp dem vilket var tur. Kan ju verka smått crazy om jag börjar bita dem i näsan. På tal om crazy hade jag en diskussion om bilder med min man. Jag blir så inspirerad av alla som tar så fina bilder på blogg och instagram och även om jag vid vissa tillfällen tror att jag är, eller skulle kunna bli en fotograf så visar det sig aldrig vara sant. Jag tycker att det är så himla svårt med bild. Speciellt när det gäller att vara med på dem själv.

Har haft bloggen i fem år och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att ta bilder på mig själv. Jag kan liksom skriva om praktiskt taget vad som helst, men en bild, nej där går gränsen.. Varför? Jag förstår det inte riktigt själv. Själv älskar jag att läsa bloggar eller följa folks instagram med fina bilder, och uppskattar absolut av att se kort på dem jag läser om. Men nej….

Jag vet att jag i omgångar tänkt att jag ska bli bättre på det där (som tex nu) men sen fegar jag liksom ur igen. Tycker att det är så jäkla jobbigt. En av anledningarna kanske är att jag aldrig ser bra ut på bild. Alltså på riktigt. Det är inte bara jag som tycker det utan de flesta som känner mig har bekräftat att jag på bild…nej där är jag inte mig själv. Det verkar ju i och för sig inte stoppa andra…men nej, ingen kul grej.

Svartvitt is the shit lovade min man. Då blir genast en bild bättre menar han. Svartvitt får det bli!

Sen tog jag 300 bilder till på katten, oklart varför eftersom varje bild ser likadan ut.

Försökte även ta en och annan på mig själv..
men insåg mina begränsningar och fångade katten en sista gång från ett annat håll. Japp, ibland överaskar jag. Det var min helg det. Hur var din?

Blev så inspirerad av…hm vem var det nu igen…Äh skitsamma. Det handlade i vilket fall om att sätta mål. Vilket jag inte gjort direkt i år…eller? Äh, i vilket fall, personen pratade om att ha olika mål vilket jag tyckte lät kul eftersom jag oftast bara sätter prestationsmål och företagsmål så tänkte jag att det kunde vara kul att sätta mål på fler plan i livet än…äh skitsamma, tappade tråden.

Personen pratade i alla fall om vikten att sätta upp ett omöjligt mål för sig själv, detta för att inte begränsa sig. För att tro på sig själv och på att allt är möjligt. Tycker att det lät logiskt. Att kämpa dit oavsett om man misslyckas eller inte. Hen pratade också om att skriva ner 10 saker man skulle misslyckas med under året. Detta också för att inte vara så rädd för misslyckanden.

Du skall alltså kämpa för att nå ditt ”omöjliga” mål och för att lyckas med det där 10 sakerna du tror kommer att misslyckas med. För att misslyckas är ju faktiskt ingen ”big deal”. Är du med på vad jag menar? Vi gör i vilket fall ett försök!

MÅL:

Omöjligt

Att tjäna in 180 000 för att kunna betala min utbildning på resterande 90 000 kr känns som ett omöjligt mål. Men det är verkligen något jag vill lyckas med. Jag kommer självklart försöka, men kommer inte bli besviken på mig själv om jag inte lyckas eftersom jag själv vet att det är ett väldigt högt mål att nå. För att lyckas med detta kommer jag behöva försöka göra saker som jag kanske kommer misslyckas med. Men vem är jag att inte försöka?

10 saker att misslyckas med

• att hitta en lokal till att hålla kurser och samtal i
• att samla ihop en lista på personer att påbörja KBT-samtal med
• att bygga och sälja en ny föreläsning
• att sälja 30 kursplatser till min e-utbildning
• att sälja ut mitt lager av böcker
• att skapa ett eget ”behandlingsprogram”
• att sälja ut ALLA platserna på mina planerade kurser & workshops
• att komma på något mer att skriva på denna jävla lista….

Hälsosamt

Jag vill behålla min vikt. Jag har så otroligt lätt för att lägga på mig. Men jag har nu hittat en acceptabel vikt för mig (det är svårt att göra det för en som lidit av ätstörningar hela livet) och önskar nu att jag stanna här, samtidigt som jag vill kunna njuta av både mat och godis i rimliga mängder. Så mitt mål är att hålla min vikt hela året samtidigt känna att jag unnar mig saker och njuter av livet.

Arbetsrelaterat

Jag har börjat med tre nya behandlingsprogram på jobbet. Ett som riktar sig mot missbruk, ett mot kriminalitet och en mot män som använt hot eller våld mot kvinnor. Mitt mål är att kunna certifiera mig och bli ”klar” med dessa program under året.

Personlig tillväxt

Det här är ett år där jag går ”all in” i KBT. Både på jobbet men också i min utbildning. Jag hoppas därför lära mig massor och både växa som människa och programledare.  I år är verkligen ett kunskapsår. Det är där min tillväxt sker.