Ser i alla fall snäll ut…

Att livet alltid ter sig bättre i drömmen än i verkligheten är jag starkt medveten om. Så brukar det vara tycker jag. Semestern, jul, helger, ja allt är oftast bättre i fantasin än i verkligheten. (Det betyder inte att verkligheten inte är bra, nej bara att fantasin är snäppet bättre).  Ja samma gäller ju livet som företagare.

I min fantasi satt jag och skrev på datorn med hundarna tätt liggande snarkandes intill mig. De hängde med till terapirummet och fortsatte sitt lugna snarkande vilket självfallet skulle ha en positiv inverkan på alla mina klienter. De där lång promenaderna och yogastunderna, japp, de hade jag hunnit med under min arbetsdag så kvällen, ja, den kunde jag ägna helt åt vad jag ville.

Verkligheten= hela förmiddagen går ut på att separera hundar och flytta dem mellan olika ställen. En i hundgården, en på övervåningen, en på promenad, en på nedervåningen, en i hundbur, en rastandes ute på tomten. Så går det runt i flera varv och lägg till att jag försöker lugna och tysta valpen under mina möten som sker på förmiddagen. Jag mutar honom med leksaker eller hundben, eller i värsta fall får stänga ute honom  i hundgården för att vara säker på att jag får ha en digital terapisession i fullständig tystnad.

Vid lunchtid tar jag en långpromenad på en timme och får sedan stressa iväg till min mottagning och hinner knappt äta lunch. Om jag har tänkt riktigt fel och för en gång skull varit positiv så tar jag med mig en hund till mottagningen som gnäller, skäller och ylar under samtalen och inte alls ligger så där drömmigt och bara snarkar som i min fantasi. Jag har snälla klienter som säger att hunden är duktig och att det går bra men efter sessionerna känner jag att jag själv skulle behöva en dos terapi, och kanske borde jag skicka iväg hunden på en också.

Det här halvåret är verkligen en testperiod där jag behöver hitta nya vanor och rutiner. Både för hundarna och mig och allt handlar om att vänja sig, (och hundarna) vid det nya livet. Nej det är kanske inte riktigt så illa som det låter. Men under stunderna dom skäller och gnäller så känns det verkligen så.

Arbetsmiljön är inte det bästa när man har två hundar som ogillar varandra i huset, och hundarna är inte lika goda arbetskamrater som dem jag hade tidigare (sorry, hundar). Men mina tidigare kollegor hängde inte utanför min dörr och ville att jag skulle underhålla dem (jag tackar för det). Så där är vi just nu, i en tillvänjningsprocess hundarna och jag. Där livet slåss mot drömmar och fantasier, men verkligheten vinner varje gång.

Ok nu är första veckan som egenföretagare på heltid gjord. Phu! Jag har överlevt utan ångest och magknip men stress har ändå funnits vid min sida hela veckan. Jag har redan fått ett infall att jag behöver köpa en ny kalender men jag ska hålla mig i från det (blir i såfall den tredje i år). Jag vet att känslan kommer över mig så fort jag känner att det blir rörigt. Jag har kommit fram till att det är bättre att köpa en blyertspenna med suddigum och överstrykspennor så att jag lätt kan se agendan för dagen. Nu när man har blandade uppgifter blir det svårt att se vad som ska prioriteras med bara ett ögonkast. Jag är rädd att missa eller glömma saker.

Friheten jag känner nu är magisk. Trots detta har jag inte kunnat njuta till hundra procent eftersom framtiden är oviss. Jag försöker skapa plan A, plan B och plan C. Det kan gå åt flera olika håll just nu.

Det tog i alla fall inte mer en vecka innan jag började sakna en tillhörighet. Eller närmare sagt mina arbetskamrater. Nu sitter man ensam, möter klienter och lämnas ensam igen. Ingen att bolla möten och interventioner med och ingen att berätta glädje, frustration och alla mina tokiga historier för. Jag behöver ett litet gäng att höra till. Helt klart. Får se vart jag kan hitta det någonstans.

Saknaden gjorde mig glad. Jag är inte så ”osocial” som jag tidigare trott. Tre dagar utan arbetskompisar och jag kände för att våldgästa grannarna. Jag tycker om tid för reflektion och trivs i ensamhet, men jag älskar ta mig fan människor. Att få kramas, skratta och bara fråga hur dagen har varit, vilken grej.

Jag är säker på att det här med att testa på företagandet kommer att lära mig massor. Inte bara om företagsamhet utan också om mig själv. Jag har redan fått insikter som går emot allt jag tidigare trott.

Denna vecka ska jag njuta mera. Ha tillit, vara i stunden och försöka känner efter vad det är jag verkligen vill innan jag tar nästa steg. Det är så lätt att bli panikslagen och springa åt fel håll. Så jag stannar här, lär mig om mig själv, lär mig om livet. Framtiden är oviss och istället för att skrämmas av det ska jag se på det med nyfikna, öppna ögon. Från och med nu kan vad som helst kan hända. Love it! ❤︎

Östergatan 1

Okej nu har jag flyttat (tredje gången gillt), och jag hoppas att det här blir platsen jag stannar på. Det är inte bara ett vackert hus med trägolv och högt i tak, jag har också min terapeut-kollega Anna några meter i från mig vilket jag hoppas gör att man i sitt egna arbete inte kommer att känna sig lika ensam. En dröm i framtiden vore ju att fler småföretagare flyttade hit. Att det alltid fanns någon att bolla och samverka med.

Huset ligger centralt i stan, Östergatan 1, med minutrar i från både tåg och buss.

Här möter jag terapiklienter, både i rummet men också online. Jag kommer också att hålla handledningsgrupper, grupper i terapeutisk skrivande och i framtiden mindre workshops och föreläsningar. Jag kommer också att arbeta med att samordna begravningar. Framförallt i närområdet, men kan ta emot uppdrag från hela sverige.

Framtiden känns oviss och spännande. Jag har ingen aning om hur mina rutiner eller dagar kommer att se ut. En vecka är inte den andra lik. Ibland blir det till att hålla i en utbildning, andra dagar anordna en begravning, ha handledning eller hålla terapisessioner enskilt och i grupp.

Så i framtiden är det här du hittar mig, oavsett vad du behöver hjälp och stöd med. Just nu har jag tid och plats för nya uppdrag och klienter. Så behöver du hjälp, tveka inte att höra av dig! Du vet vart du når mig, du hittar mig här ❤︎

Att gå mot rädslan. Ja på något sätt är det exakt vad jag gör just nu. Det känns så jäkla onaturligt, och läskigt. Man vill hela tiden vända tillbaka, vika av. Man vill packa på sig ett överlevnadskit, skapa krockkuddar och garantier. Men oavsett hur mycket jag försöker säkra upp det för mig själv så går det inte. Det finns ingen som kan lova mig trygghet, inte ens jag själv.

Jag försöker säga till mig att det här, det jag upplever just nu, det är livet som företagare, att leva med osäkerhet, utan garantier. Det kommer tillsammans med friheten, ingår liksom i priset. Och klarar jag det inte nu, så kanske jag inte heller kommer att klara det sen.

Det är ju den här rädslan, den ekonomiska, som gjort att jag inte tagit steget tidigare. Att jag stått fastfrusen under flera år med en längtan inom mig att gå, och jag gissar att det är just den rädslan, som är belägrad i de flesta människor som bär på företagsdrömmen men inte vågar röra den.

Jag har redan tagit steget men nu känns det som att jag inte längre har mark under mina fötter. Jag hänger i luften, med ett stort svart hål under mig. Logiskt vet jag att det inte är farligt. Att det värsta som skulle hända är att vi har det väldigt snålt några månader, och att jag får gå tillbaka till mitt jobb.

Och kanske är det inte det som skrämmer mig. Utan mer att släppa ner den där stora drömmen i det där svarta hålet för att själv få mark under mina fötter, och att sedan få lämna den där, vända om.

Jag har drömt om att vara självständig, fri, så länge jag kan minnas. Att ge upp drömmen, vore som att ge upp en del av mig själv. Jag är inte gjord för att hållas i bur, att få kommandon, att lyda.

Hela jag lever på luften under mina vingar. Jag andas den, äter den, det är den som håller mig i rörelse. Och kanske är det vid närmare eftertanke inte ekonomin som skrämmer mig mest. Utan kanske är det att inte veta om jag återigen kommer att bli ringmärkt, vingklippt och hållen i bur. Det är inte friheten som gör mig rädd, utan dess motsats. Att inte veta om jag kommer flyga… eller återigen bli fångad ❤︎